De Europese spin van het jaar 2010

De Kruisspin – Araneus diadematus Clerck, 1757 De Kruisspin is één van de best gekende spinnen. Dat blijkt onder andere uit het aantal hits op de search engine ‘Google’. Via http://www.google.be vonden we op 27.11.2009 132.000 hits voor de Nederlandse naam ‘Kruisspin’ en 51.600 voor de wetenschappelijke naam Araneus diadematus (lat. Araneus = spin, diadematus = getooid met een hoofdband of diadeem). Kruisspinnen behoren tot de familie van de wielwebspinnen (Araneidae). Die telt wereldwijd ongeveer 3,000 soorten waarvan er een vijftigtal in Midden-Europa leven. Daaronder bevinden zich matig grote tot grote spinnen (vrouwtjes 10-18 mm, mannetjes 5-9 mm) met sterk bestekelde poten. De spinnen zwerven meestal niet ver en bouwen het typische wielweb met niet-kleverige spaakdraden en een kleverige spiraaldraad waaraan vooral vliegende insecten blijven kleven. Andere leden van de familie van de wielwebspinnen zijn onder andere de Viervlekwielwebspin (Araneus quadratus), de Marmerspin (Araneus marmoreus), de Brugspin (Larinioides sclopetarius) en de Wesp- of Tijgerspin (Argiope bruennichi). De Kruisspin zelf draagt een karakteristieke witte kruistekening op haar achterlijf. Daaraan dankt ze haar naam en het zorgde er zelfs voor dat de spin tijdens de middeleeuwen lang vereerd werd door Christenen. Er bestaat zelfs een Christelijk sprookje over een spin die haar web weefde in de doornenkroon van de gekruisigde Jezus en op die manier de lastige vliegen wegving. De spin werd hiervoor door God beloond met een witte kruistekening op de rug. Zo ontstond dus de Kruisspin. Dit kenmerkende patroon wordt gevormd door vijf witte vlekken (vier langwerpige en één ronde in het midden) die soms in mekaar overvloeien. De witte kleur heeft het te danken aan een afvalsstof, guanine genaamd, die opgeslagen wordt vlak onder de huid op deze plaatsen. Het achterlijf vertoont verder nog een bladvormige tekening en is het breedst aan het voorste derde deel, waardoor het een eerder driehoekige vorm heeft. Daarmee onderscheidt ze zich ondermeer van verwante soorten als de genoemde Viervlekwielwebspin en de Marmerspin, die het breedste punt in het midden van hun achterlijf (abdomen) hebben, dat daardoor dus een meer ronde vorm krijgt. De soort is variabel van kleur en kan van geel over roodachtig tot verschillende bruintinten hebben. De mannetjes bereiken ee lichaamslengte (poten niet meegerekend) van 5 tot 10 mm. Vrouwtjes zijn een stuk groter en meten tussen 12 en 17 mm. De Kruisspin bouwt haar grote wielweb meestal dicht bij de grond of in de lagere takken van bomen en struiken. Anders dan andere Araneus-soorten brengt Araneus diadematus meestal de dag door in het centrum van haar web. Als ze een schuilplaats heeft, bevindt die zich meestal in de directe nabijheid van het web. Wielwebben zijn de best gekende webtypes, waarbij een kleine hoeveelheid spinnenzijde een grote vangoppervlakte kan bestrijken. De constructie vergt slechts een aantal contactpunten en is toch veilig en flexibel tegelijkertijd. De signalen van een spartelend insect worden doorgeseind naar het middelpunt van het web (of de schuilplaats, afhankelijk van waar de spin zich bevindt). Dankzij het vernuftige geometrische ontwerp van het web, kan de spin zich perfect oriënteren en zich verplaatsen zonder verstrikt te raken in haar eigen kleverige vangdraden. Het web wordt geregeld vernieuwd doordat de spin simpelweg het oude exemplaar opeet en daarbij de waardevolle "bouwstenen" (proteïnen) recycleert. Nog een ander type draad wordt geproduceerd bij het maken van de eicocon. Die heeft de functie om de nakomelingen te beschermen. In september en oktober creëren de vrouwtjes verschillende eicocons met gele, wollige zijde. De jonge spinnetjes verlaten de cocon in de lente en blijven dan nog enkele dagen samen, waarbij ze de typische gele "spinnenbollen" vormen. Volwassen exemplaren verschijnen tegen het einde van de zomer. Een Kruisspin kan tot twee jaar oud worden. Kruisspinnen zijn te vinden in heel verschillende biotopen, van bosranden tot grasland en natuurlijk in onze tuinen. Het kan dus niet moeilijk zijn om hun webben -die werkelijk meesterwerken van de natuur zijn- op te merken en te bewonderen tijdens een aangename wandeling. Denk eraan van hoeveel irritante en onhygiënische vliegen, muggen en andere insecten dit web ons bespaart en bekijk de Kruisspin, maar evengoed spinnen in het algemeen, dus gerust als nuttige dieren. Christoph Hörweg & Koen Van Keer

Contact België

Koen Van Keer, secretaris Belgische Arachnologische Vereniging ARABEL vzw koenvankeer(a)telenet.be

Европейският паяк 2010

градински паяк (кръстоносец) – Araneus diadematus Clerck, 1757 Това е един от най-известните паяци: градинският паякът (кръстоносец). Това се вижда добре от многобройните попадения при ползването на търсачката  ‘Гугъл’. При ползване на www.google.at, на 14.11.2009, бяха отчетени 166,000 попадения за германското име  ‘Градински кръстоносен паяк’ и 57,100 за научното име Araneus diadematus (lat. Araneus = паякr, diadematus = главовата част украсена с характерна линия като диадема). Паякът кръстоносец (градински паяк) принадлежи към семейството на кръговите тъкачи (Araneidae). В света са известни около 3,000 вида, 50 от които обитават и Средна Европа. Те обхващат от средно големи до едри видове (женски 10-18 mm, мъжки 5-9 mm) с добре ошипени крака. Не са скитници, строят характерни кръгови мрежи снабдени с ловни лепливи спирални нишки. Имената на някои видове от семейството отразяват съответната характерна окраска или устройство на тялото: квадратен паяк (Araneus quadratus), мраморен паяк (Araneus marmoreus), както и мостов паяк (Larinioides sclopetarius). Градинският паяк носи на гърба си характерна фигура подобна на кръст, което води до алтернативното име ‘паяк кръстоносец’. Фигурата е формирана от пет бели петна (четири удължени и едно кръгло в средата), понякога преливащи се едно в друго – като резултат от отлагането на екскреторния продукт гуанин, натрупващ се под кожата на това място. На коремчето има и множество листоподобни шарки. Предната част на коремчето е разширена, така че формата му става повече или по-малко триъгълна, докато при някои видове, като A. quadratus или A. mamoreusнай-широката част е в средата, което прави коремчето да изглежда по-кръгло. Оцветяването варира много от жълто през всички нюанси на кафявото до червеникаво. Мъжкият достига дължина на тялото си 5-10 mm, женската 12-17 mm. Градинският паяк обикновено строи своята голяма, орбитална мрежа близо до земята или по ниските клонки на храсти и дървета. Като повечето Araneus видове, A. diadematus прекарва целия ден върху центъра на мрежата. Рядко я напуска, като остава в непосредствена близост. Кръговите мрежи са най-добре познатите типове паяжини, осигуряващи голяма ловна площ. Конструкция фиксирана само в няколко точки, но много гъвкава и стабилна в същото време. Сигналите от хванатото в мрежата насекомо се предават в центъра (или там, където се намира паякът в момента). Благодарение на специалната (геометрична) конструкция на мрежата паякът може да се ориентира и да се движи, без да влиза в контакт с ловните нишки. Мрежата се подновява периодично, паякът изяжда стария материал и така рециклира ценните ‘строителни елементи’ (протеините). За изграждането на яйчения пашкула се използва друг тип паяжинна нишка, която трябва да осигури презимуването. През Септември или Октомври женската създава няколко яйчени пашкула от жълто оцветена паяжинна нишка. Младите паячета напускат пашкула на пролет, но стават възрастни на края на лятото. Видът живее обикновено две години. Градинският паяк е разпространен повсеместно, като обитава различни хабитати, от окрайнинините на гората през ливадите до нашата градина. По време на нашата разходка не е трудно да забележим и се възхитим на неговите мрежи, които са истински шедьоври на природата. Той ни предпазва от множество неприятни насекоми попадащи в мрежи му, така че паяците в нашата градина и паяците като цяло, трябва да бъдат разглеждани като уникални и полезни и природни същества. Кристоф Хьорвег & Христо Делчев

Контакти България

Д-р Христо Делчев, Институт по зоология – БАН, бул. Цар Освободител 1, 1000 София, ел. cdeltshev(a)institutezoology.com

Europäische Spinne des Jahres 2010

Die Kreuzspinne – Araneus diadematus Clerck, 1757 Sie zählt wohl zu den bekanntesten Spinnen überhaupt: die Gartenkreuzspinne. Dies belegen auch die Hits in der Suchmaschine „Google“: Es sind (zumindest auf www.google.at, Stand 14.11.2009) ungefähr 166.000 für den deutschen Namen Gartenkreuzspinne bzw. 57.100 für die wissenschaftliche Bezeichnung Araneus diadematus (lat. Araneus = Spinne,diadematus = mit einer Kopfbinde geschmückt). Die Gartenkreuzspinne gehört zu der Familie der Radnetzspinnen (Araneidae), die weltweit mit knapp 3.000 Arten, in Mitteleuropa mit ungefähr 50 Arten, vertreten ist. Dazu zählen mittelgroße bis große Arten (Weibchen 10-18 mm, Männchen 5-9 mm) mit stark bestachelten Beinen. Die ortstreuen Spinnen bauen typische Radnetze mit einer Klebfadenspirale als Fangfaden. Weitere bekannte Vertreter sind die Vierfleck-Kreuzspinne Araneus quadratus, die Marmorierte Kreuzspinne Araneus marmoreus oder auch die Brückenkreuzspinne Larinioides sclopetarius. Die Gartenkreuzspinne weist immer die charakteristische namengebende Kreuzzeichnung am Hinterleib auf. Dieses Muster setzt sich aus 5 weißen Flecken (4 länglichen und 1 rundlichen, in der Mitte liegenden) zusammen – teilweise mit fließenden Übergängen – und beruht auf dem Durchschimmern oberflächennaher Ablagerungen von Guanin, einem Stoffwechsel-Endprodukt. Meist findet sich auf dem Rücken des Hinterleibs auch noch eine mehr oder weniger deutliche Blattzeichnung, die oft seitlich begrenzt ist. Der Hinterkörper ist im vorderen Drittel am breitesten (dadurch erscheint der Vorderrand etwas eckig) im Gegensatz zu ähnlichen Arten wie A. quadratus oder A. marmoreus – hier ist die größte Breite ungefähr in der Mitte, wodurch der Vorderrand rundlich erscheint. Die Färbung selbst ist sehr variabel und reicht von gelblich über rötlich bis hin zu mannigfaltigen Braun-Variationen. Das Männchen erreicht 5-10, das Weibchen 12-17 mm Körperlänge. Die Gartenkreuzspinne baut ihr großes kreisförmiges Radnetz meist in Bodennähe oder an den unteren Zweigen von Bäumen und Sträuchern. Im Gegensatz zu anderen Araneus-Arten hält sich A. diadematus tagsüber meist auf der Nabe (oberhalb der Netzmitte) auf. Ein Schlupfwinkel neben dem Netz fehlt meist, kann aber gelegentlich auch vorhanden sein. Radnetze stellen die bekannteste Form des Spinnennetzes dar. Vergleichsweise wenig Spinnmaterial bildet eine große Fangfläche. Es benötigt nur wenige Anheftungspunkte, ist aber fest und flexibel zugleich. Signale von einem im Netz zappelnden Insekt werden auf direktem Weg zur Nabe des Netzes (und von dort zum Schlupfwinkel neben dem Netz, falls die Spinne dort lauert) übertragen. Durch die spezielle (geometrische) Anordnung der Spinnfäden kann sich die Spinne orientieren und bewegen ohne mit den eigenen Fangfäden in Berührung kommen zu müssen. Auch wird das Netz regelmäßig erneuert, indem die Spinne das alte Netz einfach auffrisst, um die wertvollen „Baustoffe“ (Proteine) wieder zu verwerten! Zum Herstellen von Eikokons (zum Schutz der Nachkommen) wird ebenfalls Seide verwendet: Im September und Oktober stellt das Weibchen an verborgenen Stellen mehrere Eikokons aus gelber Fadenwolle her. Die Jungen verlassen diesen erst nach der Überwinterung und reifen bis zum Spätsommer des Folgejahres wieder zu erwachsenen Spinnen heran. Die Art erreicht in der Regel ein Alter von zwei Jahren. Die Gartenkreuzspinne besiedelt zahlreiche und verschiedenartige Lebensräume, von Waldrändern über Wiesen bis hin zu unseren Gärten. Damit sollte es nicht schwer fallen, sie bei einem gemütlichen Spaziergang anzutreffen und das Netz – wahrlich ein Meisterwerk der Natur – zu bewundern. Denken Sie auch daran, vor wie vielen lästigen Fliegen, Mücken und andere Insekten uns dieses Netz bewahrt. Betrachten wir die Gartenkreuzspinne im Speziellen, aber Spinnen allgemein als Nützlinge!

Kontakt Österreich und Deutschland

Mag. Christoph Hörweg, Naturhistorisches Museum Wien, 3. Zoologische Abteilung, Burgring 7, A-1010 Wien, Österreich christoph.hoerweg(a)nhm-wien.ac.at  

Årets edderkop i Europa 2010

Korsedderkoppen – Araneus diadematus Clerck, 1757 Korsedderkoppen er blandt de mest velkendte af alle edderkopper. Som udtryk for dette resulterede en søgning på www.google.dk den 25. nov. 2009 i ikke mindre end 21.800 hits på det danske navn korsedderkop, og 51.600 hits på artens latinske navn Araneus diadematus. Slægtsnavnet Araneus betyder slet og ret edderkop på latin, mens artsnavnet diadematus betyder ”dekoreret med diadem”. Et diadem er egentlig et ”hovedsmykke” eller ”pandebånd”; alligevel henviser navnet til det korsformede mønster på bagkroppen. Korsedderkoppen tilhører familien af hjulspindere (Araneidae). Denne har ca. 3000 arter spredt over hele verden; af disse findes ca. 50 i Mellemeuropa. Disse omfatter mellemstore til store arter (hunnerne 10-18 mm, hannerne 5-9 mm) med tornede ben. Med deres kompakte krop og kraftige, korte ben er de som voksne ikke særlig mobile, men må finde et passende sted at bygge deres fangstnet hvor de nu en gang befinder sig. Nettet er det typiske hjulspind med kraftige radiære silketråde, som bærer en spiral af klæbende tråde der fastholder byttet. Andre kendte arter inden for familien er kvadratedderkoppenAraneus quadratus, marmoreret hjulspinder Araneus marmoreus, og bolværksedderkoppen Larinioides sclopetarius. Korsedderkoppen kan kendes fra de øvrige hjulspindere på den korslignende tegning på bagkroppen. Mønstret består egentlig af flere mere eller mindre sammenhængende hvide pletter, som tilsammer danner et kors. Tegningen opstår fordi dyrets ydre skelet (kutikulaen, dvs den tynde ydre hinde omkring bagkroppen) for det meste er mørkfarvet men klar og gennemsigtig netop i det korsformede mønster. Derved skinner de hvide guanin-krystaller, som dækker edderkoppens indre organer under kutikulaen, igennem. Disse guanin-krystaller er egentlig edderkoppens ekskretionsprodukter, men en del af det benyttes altså til at skabe dyrets farvetegning. Den ydre farvede hinde omkring bagkroppen har normalt en bladformet tegning som smalner til mod bagkropsspidsen. Hos korsedderkoppen er bagkroppen bredest i den forreste tredjedel med et par tydeligt afsatte ”skuldre”. Herved adskiller den sig fra de ovennævnte slægtninge, hos hvem bagkroppen er bredest på midten og derfor fremtræder mere afrundet. Korsedderkoppens farve er meget varierende fra gullig over rød til mørkere brune farvetoner. Hannerne når en kropslængde på 5-10 mm, hunnerne 12-17 mm. Den bygger normalt sit hjulspind tæt ved jorden eller mellem lavthængende grene på buske og træer. Korsedderkoppen tilbringer meget af tiden i spindets centrum, hvor den venter på bytte, men den kan også skjule sig under bladene af en af de grene nettet er fæstet til. Skjulestedet (”retræten”) kan være spundet sammen af silketråde, men i modsætning til flere af dens slægtninge forer korsedderkoppen ikke retræten med silke. Hjulspindet er den bedst undersøgte type edderkoppespind. Gennem denne konstruktion opnår edderkoppen et stort fangstareal med et meget lille silkeforbrug. Spindet kan udspændes med meget få kontaktpunkter i omgivelserne, hvorfor det kan anbringes næsten alle steder blot der er nogle få faste strukturer. Det kan desuden udspændes nærmest i ”fri luft” og udnytte de flyvende insekters ”trafikårer”. Når et insekt går i nettet, sendes signaler via radiærtrådene til spindets centrum (eller til retræten); disse signaler fortæller edderkoppen hvor i spindet byttet befinder sig. Edderkoppen bevæger sig selv på de radiære tråde og undgår derved konakt med spindets klæbetråde. Hjulspinderne fornyr deres spind en gang om dagen; resterne af det gamle spind pilles ned og fortæres, så silkens proteinstoffer genanvendes, inden det nye spind dannes. Spindet består af flere typer silke, dannet fra forskellige silkekirtler i dyrets bagkrop. Andre typer silke benyttes fx til dannelsen af ægsækken, der omgiver og beskytter ægklumpen. I september-oktober lægger hunnen en enkelt klump æg (ofte 4-500 æg) og pakker den ind i flere lag silke, hvoraf det yderste er en karakteristisk gullig og ulden silke. Æggene overvintrer og ungerne klækker fra ægsækken i maj måned det følgende forår. I Mellem- og Sydeuropa udvikler de sig til voksne edderkopper i løbet af en enkelt sommer, men under danske forhold tager udviklingen to år. Ungerne overvintrer anden gang som halvstore unger og bliver kønsmodne i juli-august det efterfølgende år. Hannerne dør kort efter parringerne er overstået, mens hunnerne bruger efteråret på at udvikle det store antal æg. Hunnerne dør få dage efter æggene er lagt. Korsedderkoppen forekommer i flere typer habitater, mest i skovkanter og haver. Der er derfor rige muligheder for at støde på dem og opleve dyrene selv og deres spind, der af mange betragtes som et af naturens mesterværker. Tænk så også på, hvor mange insekter edderkopperne fortærer og derved bidrager til opretholdelse af naturens balance samt til en naturlig bekæmpelse af skadelige insekter. Christoph Hörweg & Søren Toft

Kontakt Danmark

Prof. Søren Toft, Biologisk Institut, Aarhus Universitet, Bygn 1540, 8000 Århus C; soeren.toft(a)biology.au.dk

La araña europea del año 2010

Araña de jardín – Araneus diadematus Clerck, 1757 Se trata de una de las arañas mejor conocidas: la araña de jardín. Esto queda reflejado en el número de resultados que produce una búsqueda en ‘Google’. Para www.google.es, el 24.11.2009, se producen 529000 resultados usando el nombre en castellano 'araña de jardín' y 125000 para el nombre científicoAraneus diadematus (lat. Araneus = araña, diadematus = decorada con una diadema). Las arañas de jardín pertenecen a la familia de las constructoras de telas circulares (Araneidae). Esta familia comprende 3000 especies en todo el mundo, de las cuales 50 están presentes en Europa central y al menos 13 más en la Europa mediterránea. La familia incluye especies de tamaño moderado a grande (hembras 10-18 mm, machos 5-9 mm) con patas provistas de fuertes espinas. Estas arañas generalmente no son vagabundas sino que tejen la típica tela circular con una espiral pegajosa de captura. Otras especies pertenecientes a esta familia son la araña orbitelar de cuatro puntos (Araneus quadratus), la araña orbitelar marmórea (Araneus marmoreus) y la araña de los puentes (Larinioides sclopetarius). La araña de jardín propiamente dicha tiene un dibujo abdominal característico en forma de cruz, que es responsable de su otro nombre común, 'araña de la cruz'. Este diseño distintivo está formado por cinco manchas blancas (cuatro alargadas, una redondeada en el centro) –a veces coalescentes– que son resultado de un producto de excreción llamado guanina, que se almacena directamente bajo la piel. El abdomen muestra además algunas marcas "foliosas". El abdomen alcanza su máxima anchura en el primer tercio de su longitud, es decir, que la parte anterior del mismo tiene un aspecto bastante anguloso, mientras que especies similares, como A. quadratus o A. mamoreus, la parte más ancha está en el centro y confiere al abdomen un aspecto redondeado en la parte anterior. La coloración es muy variable, desde el amarillo al rojizo, pasando por diversos tonos pardos. La longitud corporal alcanza lo 5-10 mm en los machos y los 12-17 mm en las hembras. Por lo general, la araña de jardín construye su gran tela circular próxima al suelo o en las ramas bajas de árboles y arbustos. A diferencia de otras especies de Araneus, A. diadematus normalmente pasa el día en el centro de su tela. Aunque puede tener un refugio próximo a la tela, no es nada habitual. Las telas circulares son el tipo de tela de araña más conocido, en el cual una pequeña cantidad de seda forma una gran superficie de captura. Esta tela sólo requiere unos pocos puntos de contacto y aún así es, a la vez, segura y flexible. Cuando un insecto queda pegado a la tela y lucha por soltarse, la tela propaga esas señales al centro (o al refugio, según dónde aceche la araña). Gracias a la peculiar disposición (geométrica) de la tela, la araña puede orientarse y moverse por la tela sin quedar ella misma atrapada en sus hilos de captura. La araña renueva su tela de modo regular simplemente comiéndose la tela antigua y reciclando de ese modo las valiosas materias primas (proteínas) que la constituyen. Para construir los sacos de huevos que protegen a la prole se utiliza otro tipo de seda. En Septiembre y Octubre la hembra produce numerosos sacos de huevos de tela amarillenta de aspecto lanoso. Las jóvenes arañas abandonan el saco de huevos tras pasar en él el invierno y maduran como adultos al final del verano. Esta especie puede llegar a vivir dos años. La araña de jardín aparece en diversos hábitats, desde prados y márgenes de bosques a nuestros propios jardines. Por eso no resulta difícil, durante un tranquilo paseo, encontrar -y admirar- sus telas, que constituyen una auténtica obra de arte de la naturaleza. Basta recordar de cuántos irritantes insectos, como moscas y mosquitos, nos libra su tela para entender lo beneficiosa que nos es la araña de jardín en particular, y las arañas en general. Christoph Hörweg & Marcos Méndez

Contacto España

Dr. Marcos Méndez, Área de Biodiversidad y Conservación, Universidad Rey Juan Carlos, c/ Tulipán s/n, E-28933 Móstoles (Madrid), España marcos.mendez(a)urjc.es

Eurooppalainen vuoden hämähäkki 2010

Ristihämähäkki – Araneus diadematus Clerck, 1758 Tämä laji, josta meillä käytetään nimeä aitoristihämähäkki, on eräs parhaiten tunnetuista hämähäkeistä. Tästä todisteena on osumien määrä ’Google’-hakukoneella. Haussa (www.google.at, 14.11.2009) löytyi 166,000 osumaa saksankielisellä nimellä ‘Gartenkreuzspinne’ ja 57,100 tieteellisellä nimelläAraneus diadematus (lat. Araneus = hämähäkki, diadematus = koristeltu diademilla tai otsapannalla). Laji kuuluu ristihämähäkkien heimoon (Araneidae), joita kutsutaan myös ratasverkkohämähäkeiksi. Heimossa on maailmanlaajuisesti noin 3,000 lajia, joista noin 35 lajia esiintyy Suomessa. Heimoon kuuluu keskikokoisia ja suuria lajeja (naaraiden ruumiin pituus on 10-18 mm ja koiraiden 5-9 mm), ristihämähäkkilajien raajoissa on vahvoja piikkejä. Nämä hämähäkit kutovat tyypillisiä kaikkien tuntemia ratasmaisia verkkoja, joissa kiertää tahmea spiraalimainen pyyntirihma. Etenkään naaraat eivät juuri liiku pyyntiverkoiltaan. Muita heimon edustajia ovat esimerkiksi suoja niittyristihämähäkkinä tunnettu (Araneus quadratus), marmoriristihämähäkki (Araneus marmoreus) ja meillä harvinainen siltaristihämähäkki (Larinioides sclopetarius). Ristihämähäkillä on takaruumiin selkäpuolella luonteenomainen ristikuvio, josta laji- ja heimonimi johtuvat. Tämä selvästi erottuva kuvio muodostuu viidestä valkeasta läikästä (neljä pidentynyttä ja yksi pyöreä niiden keskellä) – jotka voivat myös yhtyä toisiinsa. Kuvio muodostuu guaniini-eritteestä, joka varastoituu aivan ihon alle ristikuvion kohdalle. Lajin takaruumis on lehden muotoinen. Takaruumiin ensimmäinen kolmannes on levein, ja siitä johtuen etuosa näyttää melko kulmikkaalta. Läheisillä lajeilla, kuten A. quadratus ja A. marmoreus, takaruumiin levein kohta on keskivaiheilla ja sen takia se näyttää etuosaltaan pyöreämmältä. Väritys on hyvin vaihtelevaa, ulottuen keltaisesta punaiseen erilaisten ruskean ja harmaan sävyjen kautta. Koiraiden ruumiin pituus on 5-10 mm ja naaraiden 12-17 mm. Ristihämähäkki kutoo suurikokoisen, pyöreän ratasverkkonsa lähellä maan pintaa tai puiden ja pensaiden alaoksiin. Toisin kuin monet muut Araneus-lajit, ristihämähäkki viettää normaalisti päivänsä pyyntiverkkonsa keskustassa. Suojapaikkaa verkon lähellä ei yleensä ole, vaikka joskus se tehdäänkin. Ratasmaiset pyyntiverkot ovat parhaiten tunnettu hämähäkin verkkotyyppi, sen avulla pienellä seittimäärällä voi kattaa laajan pyyntialan. Sellainen verkko vaatii vain muutaman kiinnityskohdan ja on samalla kertaa sekä vakaa että joustava. Verkkoon takertuneen hyönteisen kamppailu välittyy värähtelyinä verkon keskustaan (tai suojapaikkaan riippuen siitä missä hämähäkki odottaa saalistaan). Verkon geometrisen muodon johdosta hämähäkki voi suunnistaa ja liikkua siinä helposti joutumatta itse kosketuksiin tahmeiden pyyntirihmojen kanssa. Verkko uudistetaan säännöllisesti, sillä hämähäkki yksinkertaisesti syö vanhan verkon ja kierrättää näin tärkeitä ’rakennuspalikoita’ (proteiineja). Toinen seitin käyttötapa on munakoteloiden teko, niiden tarkoitus on suojella jälkeläisiä. Syys- lokakuussa naaras kutoo lukuisia munakoteloita kellertävästä villamaisesta seitistä. Nuoret hämähäkit lähtevät munakoteloista keväällä talvehdittuaan niissä ja aikuistuvat loppukesällä. Ristihämähäkki esiintyy monissa ja vaihtelevissa elinympäristöissä, erityisesti metsien laidoilla, niityillä ja puutarhoissa. Siten on helppoa vaikkapa mukavalla kävelyretkellä havainnoida ja ihailla niiden pyyntiverkkoja, jotka ovat todellisia luonnon mestariteoksia. Samalla voimme muistella kuinka monilta häiritseviltä kärpäsiltä, hyttysiltä ja muilta hyönteisiltä nämä verkot suojelevat meitä ja pitää mielessä se tosiseikka, että ristihämähäkit ja yleensäkin hämähäkit ovat hyödyllisiä ja tarpeellisia luontokappaleita. Christoph Hörweg & Seppo Koponen

Yhteydenotot Suomi

Dr. Seppo Koponen, Eläinmuseo, 20014 Turun yliopisto sepkopo(a)utu.fi  

L'Araignée européenne de l'Année 2010

L'araignée des jardins - Araneus diadematus Clerck, 1757 C'est l'une des plus connues de toutes les araignées : l'araignée des jardins. Ce constat est évident au regard du nombre de réponses obtenues sur interrogation par le moteur de recherche « Google ». Pour  www.google.at, au 14.11.2009, il y avait 166 000 liens avec le nom allemand « Gartenkreuzspinne », et 57 100 avec le nom scientifique Araneus diadematus(en latin, Araneus = araignée, diadematus = ornée d'un bandeau décoratif ou diadème). Les araignées des jardins appartiennent à la famille des tisseuses de toile orbitèle ou géométrique (Araneidae) comprenant environ 3000 espèces au monde, dont une cinquantaine se rencontre en Europe centrale. Cette famille renferme des espèces de taille modérée à grande (femelles 10-18mm, mâles 5-10mm) avec des pattes fortement épineuses. Ces araignées ne sont pas errantes généralement mais elles construisent une toile typique avec un fil de capture collant en spirale. Citons d'autres exemples de la famille avec l'araignée à quatre points (Araneus quadratus), l'araignée marbrée (Araneus marmoreus) et l'araignée des ponts (Larinioides sclopetarius). L'araignée des jardins elle-même porte une croix caractéristique sur l'abdomen, laquelle a mené au choix du nom commun de « araignée porte-croix ». Le dessin distinctif est formé par cinq tâches blanches (4 allongées, une plus ronde au milieu) - parfois fusionnées entre elles - et résulte d'un produit excrétoire appelé guanine stocké directement sous la peau dans cette région du corps. L'abdomen montre aussi typiquement un nombre de marques en forme de feuilles. Il est plus large dans le premier tiers de la longueur, ce qui confère à la partie frontale un aspect assez anguleux alors que chez d'autres espèces semblables comme A. quadratus ou A. marmoreus, la zone la plus large est située au milieu et donne à l'abdomen une apparence plus arrondie à l'avant. La coloration est très variable, allant du jaune au rougeâtre en passant par des tons brunâtres. Les mâles atteignent une longueur de corps de 5-10mm, les femelles de 12-17mm. L'araignée des jardins construit habituellement sa large toile circulaire proche du sol ou dans les branches basses des arbres (jusqu'à 2m50) et des arbustes. Contrairement à d'autres espèces d'Araneus, A. diadematus passe normalement la journée au centre de la toile. Il n'existe qu'occasionnellement une retraite proche de la structure. Les toiles géométriques correspondent aux plus connues des toiles d'araignées, dans lesquelles une petite quantité de soie peut former une zone importante de capture. Une telle toile requiert seulement quelques points de contact tout en étant cependant sûre et flexible à la fois. Les signaux d'un insecte se démenant dans la toile sont transmis au moyeu (ou à la retraite selon la position d'attente de l'araignée). Grâce à l'arrangement spécial de la toile, l'araignée peut s'orienter elle-même et se déplacer sans entrer en contact avec ses propres fils de capture. La toile est régulièrement renouvelée, pour ce faire l'araignée mange tout simplement l'ancienne et recycle ainsi les précieux « éléments de l'édifice » (protéines). Un autre type de soie est utilisé pour la réalisation des cocons, lesquels ont pour rôle de protéger la progéniture. En septembre et octobre, la femelle confectionne quelques sacs à œufs en soie « laineuse » de couleur jaune. Les jeunes araignées quittent le cocon après la période hivernale et se développent jusqu'à atteindre le stade adulte l'été suivant. Cette espèce peut normalement vivre jusqu'à deux ans. L'araignée des jardins occupe des habitats nombreux et variés, des clairières de forêts aux prairies en passant par nos jardins. Ainsi il n'est pas difficile durant une agréable flânerie de rencontrer et d'admirer leurs toiles - qui sont véritablement un chef d'œuvre de la nature. Rappelons-nous de combien de mouches, moustiques ou autres insectes agaçants leurs toiles nous protègent, et considérez à la fois l'araignée des jardins en particulier mais aussi les araignées en général, comme d'utiles créatures. Christoph Hörweg & Christine Rollard

Aranha Europeia do Ano 2010

A Aranha-de-cruz-cosmopolita – Araneus diadematus Clerck, 1757 É uma das especies de aranha mais conhecidas: A ranha-de-cruz-cosmopolita como aliás, comprovam os mais de 50000 resultados da pesquisa no google pelo seu nome científico Araneus diadematus (do latim Araneus = Aranha,diadematus = ornamentada com diadema). As aranhas-de-cruz, pertencem à família Araneidae, conhecidas como aranhas-de-teia-radial, ou aranhas-dos-jardins. É uma família com cerca de 3000 espécies em todo o mundo das quais menos de uma centena ocorrem na Europa. As aranhas desta família apresentam tamanhos e cores muito variáveis, patas relativamente curtas e muito espinhosas, construíndo, a maioria, teias radiais para captura de insectos. Algumas espécies igualmente interessantes desta família são a muito parecida Aranha-de-cruz-pálida (Araneus pallidus), a grande Aranha-de-teia-radial-angulosa (Araneus angulatus) e a Aranha-social (Cyrtophora citricola). A Aranha-de-cruz-cosmopolita, apresenta um padrão vistoso de manchas brancas na face dorsal do abdómen que formam, na região anterior, uma cruz branca. Este padrão apenas se pode confundir com o da Aranha-de-cruz-pálida (Araneus pallidus) sendo o desta última mais simples e geralmente sem um folium nítido. Também a forma do abdómen é mais arrendondada em A. pallidus que em A. diadematus. Estas manchas brancas que formam a cruz resultam da acumulação por baixo da cutícula, de um produto de excreção chamado guanina. A cor geral desta espécie é muito variável entre várias tonalidades de amarelos, laranjas e castanhos. Os machos têm entre 5 a 10 mm de comprimento de corpo, enquanto as fêmeas variam entre 12 a 17 mm. Esta espécie constrói uma teia radial próxima do solo ou em ramos mais baixos de árvores e arbustos. Ao contrário de outras espécies de Araneus, esta espécie normalmente passa o dia no centro da sua teia embora por vezes possa apresentar um esconderijo. As teias radiais são provavelmente o tipo de teia de aranha mais conhecido, em que, uma pequena quantidade de seda, pode formar uma grande área de captura. Estas teias, requerem poucos pontos de contacto e mesmo assim são simultaneamente seguras e flexíveis. Os insectos que se debatem na teia, enviam sinais que são transmitidos pelos raios até ao centro da teia (ou até ao abrigo, dependendo de onde se situe a aranha). Graças ao arranjo geométrico especial da teia, a aranha consegue orientar-se e deslocar-se em direcção à presa pelos raios, sem tocar nos fios de captura da teia. Esta teia é renovada regularmente. Para tal, a aranha come a teia danificada, reciclando assim as preciosas proteínas que são os seus “tijolos” para a construção de uma nova teia. Um outro tipo diferente de seda é usado para construir as ootecas, os sacos de seda que protegem os ovos e as aranhas recém-nascidas. Em Setembro e Outubro, as fêmeas constróiem várias ootecas com seda amarelada. As pequenas aranhas abandonam a ooteca após passarem o Inverno e transformam-se em adultos no final do Verão. Esta espécie pode viver normalmente dois anos. A aranha-de-cruz-cosmopolita ocupa uma grande variedade de habitats desde orlas de bosques a jardins pelo que não será difícil num passeio agradável encontrar e admirar as suas belas teias, verdadeiras obras-primas da Natureza tendo presente que estas mesmas teias ajudam a manter o equilíbrio e nos protegem de muitos insectos aborrecidos pelo que devemos encarar não apenas esta como todas as aranhas como nossos aliados prestáveis e seguramente muito úteis. Christoph Hörweg & Ricardo Ramos da Silva

Contactos Portugal

Filipa Gouveia, afgouveia(a)ambiodiv.com Ricardo Silva, rsilva(a)circunforce.com

Europejski Pająk Roku 2010

Krzyżak ogrodowy – Araneus diadematus Clerck, 1757 Nazwa Araneus diadematus pochodzi odłacińskich słów Araneus = pająk idiadematus = ze wzorem diademu, zaś charakterystyczny krzyż na odwłoku nawiązuje do innej, pospolitej nazwy gatunku: pająk krzyżak. Jest to jeden z najbardziej znanych pająków świata. Świadczy o tym choćby liczba wejść na strony www (Google): tylko dla niemieckiej nazwy „Gartenkreuzspinne“ było ich w roku 2009 166 tys., a dla nazwy Araneus diadematus - ponad 57 tys. Krzyżak ogrodowy należy do rodziny krzyżakowatych (Araneidae), liczącej ok. 3000 gatunków i znanej ze wszystkich kontynentów (z wyj. Antarktydy). Ok. 50 gatunków występuje w Europie Środkowej. Krzyżakowate to stosunkowo duże pająki: samice większości gatunków mierzą 10-18 mm, zaś samce 5-9 mm długości, nie licząc nóg. Te ostatnie są zwykle dość długie i uzbrojone w silne kolce. Cechą przedstawicieli rodziny są także sieciłowne: najczęściej pionowe, zbudowane z lepkiej spirali rozpiętej na promieniach. Zdarzają się modyfikacje tego planu: sieć może mieć postać poziomej płaszczyzny, drabinki, może zawierać struktury maskujące i wzmacniające, itp. a niektóre gatunki zarzuciły budowę sieci całkowicie. Obok naszego wybrańca, do rodziny krzyżakowatych należą także inne pospolite gatunki, np. krzyżakłąkowy (Araneus quadratus), krzyżak dwubarwny (Araneus marmoreus) czy kołosz stożkowaty (Cyclosa conica). Odwłokowy wzór barwny krzyżaka ogrodowego tworzą, zdeponowane pod oskórkiem kryształy guaniny, układające się w 4 białe paski i centralną plamkę (czasami wszystkiełączą się ze sobą). Ponadto, widoczny jest deseń w kształcie liścia. Odwłok jest najszerszy w 1/3 długości i ma kształt trójkątny; dla porównania: u A. quadratus i A. marmoreus jest najszerszy w połowie długości i ma okrągły zarys. Ubarwienie krzyżaka ogrodowego jest bardzo zróżnicowane: od żółtego, przez czerwonawe, po różne odcienie brązu. Samce mają 5-10 mm a samice 12-17 mm długości. Krzyżak ogrodowy buduje duże okrągłe, pionowe sieci o strukturze promienistej, zwykle nisko nad ziemią lub na niższych gałęziach drzew i krzewów. W odróżnieniu od innych przedstawicieli rodzaju Araneus, A. diadematus zwykle spędza dzień w centrum sieci. Czatownia - u innych gatunków obecna na peryferiach sieci - tutaj obserwowana jest rzadziej. Sieci krzyżaka są technicznym i biologicznym majstersztykiem i stanowią najlepszy przykład na to, jak niewielka ilość przędzy może posłużyć do zbudowania efektywnego narzędziałowów. Sieć potrzebuje tylko kilku punktów zaczepienia, mimo to jest mocna, skuteczna i elastyczna. Sygnały docierające od szamoczącej się zdobyczy są przenoszone przez drgające nici do miejsca pobytu pająka. Geometryczna budowa sieci pozwala na szybką orientację co do miejsca uwięzienia ofiary, na jej błyskawiczne znalezienie, omotanie przędzą i uśmiercenie. Poruszając się po sieci, pająk unika kontaktu z lepkimi nićmi spiraliłownej a strategia omotywania - częsta u pająków, pozwala zabić ofiarę bez wchodzenia z nią w bliski i niebezpieczny kontakt. Uszkodzona sieć jest regularnie naprawiana lub zjadana, recykling jest bowiem sposobem oszczędzania cennego, białkowego materiału. Inny rodzaj przędzy wykorzystywany jest to budowy kokonów, chroniących jaja i młode. We wrześniu i październiku samica buduje liczne kokony z żółtej, wełnistej przędzy. Młode opuszczają kokon po przezimowaniu, osiągając dojrzałość w ciągu lata. Gatunek zwykle żyje do 2 lat. Pająk ogrodowy występuje w różnych środowiskach: na skrajach lasów, nałąkach i w ogrodach, stąd tak często mamy szansę spotkać go, obserwować i podziwiać jego niezwykłe sieci. Warto pamiętać o ważnej biologicznej roli krzyżaka, i pająków w ogóle: jako drapieżcy zjadający muchy, komary czy inne owady, odgrywają niezwykle istotną rolę w utrzymywaniu równowagi w przyrodzie. Uroda pająków, niezwykła różnorodność ich budowy i życiowych strategii, fascynują nie tylko badaczy, ale rosnącą rzeszę miłośników przyrody w jej najbardziej spektakularnych przejawach. Christoph Hörweg & Marek Żabka

Årets europeiska spindel 2010

Korsspindeln – Araneus diadematus Clerck, 1757 Korsspindeln är antagligen den spindelart som flest människor känner till och känner igen. Dess vitglänsande kors framtill på bakkroppens ovansida är lätt att komma ihåg och brukar synas bra. Den är t.ex. ofta avbildad i läroböcker för grundskolan och i barnböcker. Den första giltiga beskrivningen av korsspindeln gjordes av Linnés lärjunge Carl Clerck 1757. Clerck skrev (språket något lite ändrat och moderniserat): "Den 21 juli var denna spindelarten i begrepp att para sig. De finns hela den blida årstiden igenom, dock av olika storlek. Själva färgen och små siraterna är inte hos de fullvuxna beständiga. De krypa ur sitt skal tre gånger. Jag har aldrig tänkt att parasitsteklar skulle lägga sina ägg på spindlarnas kroppar; men två gånger har jag, av denna arten, blivit övertygad därom. De försvara sig mot höstnätternas köld och väta i täta sfäriska kojor, på vilka ingången sitter ner inunder… Bålen, äggformig, brunaktig, som ibland mer av gult eller rödlikt uppblandas; luden av fint fjun, och långa hår, som sig över allt utstucko; med ett av orent vita prickar tecknat diamant-kors, och på sidorna med mörkbruna vågor i en sned ställning sirad; tecknad under bålen kring märket, på ömse sidor, med ett avlångt svart streck." De ljusa fläckarna hos korsspindeln, de minst fem stora som sitter i ett kors, och de mindre som oftast finns i närheten, består av det hos DNA kända ämnet guanin, en restprodukt från spindlarnas byten. Kroppsstorleken är hos honorna 8-18 mm långa, hanarna mindre, 5-10 mm. De största honorna ser man på eftersommaren då äggen mognar i honornas bakkropp. Korsspindeln tillhör en familj som kallas hjulspindlar (eller någon gång hjulnätspindlar) eftersom deras nät är platta och hjulformade. Spindelfamiljens vetenskapliga namn är Araneidae. I hela världen är ungefär 3000 arter hjulspindlar beskrivna. I Sverige har vi ett 40-tal arter. De flesta arterna är mellanstora till stora spindlar, med ben som har kraftiga taggar. Hjulspindlarna är duktiga på att röra sig i nätet och på trådar till och från sitt gömsle, men väldigt långsamma och klumpiga på marken utan sitt nät. Gömslet sitter normalt snett ovanför nätet och spindeln har en tråd, kallad signaltråd, med vilken den har kontakt med nätet. Andra vanliga arter bland hjulspindlarna är kvadratspindeln (Araneus quadratus), marmorspindeln (Araneus marmoreus), brospindeln (Larinioides sclopetarius) och skuggspindeln (Nuctenea umbratica). Korsspindelns bakkropp är bredast framtill, de övriga här nämnda har sin bakkropp bredast mer nära mitten. De runda hjulformade näten som hjulspindlarna gör är det mest och bäst kända. En liten mängd spindelsilke skapar tillsammans en stor fångstyta. Ett hjulnät behöver bara vara fastsatt på några få ställen. Hjulnäten hänger uppe i en tjock spindeltråd som spindeln gjort mellan två fasta ställen. Hos korsspindeln är det ofta en buske och en trädstam. Runt nätet finns en ram av trådar. I nätet gör sedan 25-30 raka, radiära trådar från nätets mitt och utåt, som ekrar på ett cykelhjul, och sedan också trådar som går runt i många varv i en spiral från mitten och utåt. Spiraltrådarna har med jämna mellanrum på några få mikrometer en minimal limdroppe. Om en flygande insekt eller något annat småkryp kommer emot nätet fastnar den i limdropparna. Spindeln springer då snabbt fram och förlamar bytet. Är bytet stort vävs det först in i spindelsilke tills den inte kan röra sig. Spindeln själv fastnar inte i nätet när den rör sig däri, delvis p. g. a. att den vet väl var den kan röra sig, delvis för att fötterna inte fastnar så lätt, men delvis av ännu oklara orsaker. En hjulspindel som ramlar ner i ett annat nät fastnar i detta. Näten är otroligt flexibla och nättrådarna kan dras ut långt bakåt. En fluga som flyger emot nätet kan dra ut det till en strut utan att det går sönder. Ett nytt nät görs varje natt under sommaren. Innan det nya nätet tillverkas äter den upp det gamla. De på så sätt uppätna "byggstenarna" återvinns och finns till största delen i nästa nät. De hjulformade fångstnäten är hos korsspindeln, liksom hos de flesta hjulspindlar, placerade mer eller mindre lodrätt. Näten är hos korsspindeln ofta placerade någon meter upp, men kan sitta något högre eller lägre. Normalt sitter spindeln i ett gömsle i en buske eller ett träd, men förhållandevis ofta jämfört med andra hjulspindlar sitter den i nätets mitt. Den sitter då alltid med huvudet nedåt. Bilder som visar något annat är felvända. När de befruktade äggen håller på att mogna i bakkroppen på honan under sommaren sista del sitter honan ofta i nätets mitt och värmer kroppen. Det är då som folk brukar märka och reagera på de korsspindlar de ser. Det är då som många människor reagerar på och märker korsspindeln. Korsspindeln lever i Sverige 2-3 år. Under sin levnad ömsar den hud ett stort antal gånger, upp emot tio (och inte bara tre som Carl Clerck skrev, men han undersökte nog bara korsspindelns sista sommar). Hanen letar i slutet av sitt liv efter en hona att para sig med. När han hittat en hona med nät så drar han i nätets trådar på ett särskilt sätt vilket då honan märker. Om hon är intresserad svarar hon med att röra nätet på ett sätt som gör att hanen i sin tur vet att hon är intresserad. Parningen sker i ätet. Hanen lever som vuxen endast en kort tid. Honan lever betydligt längre in på hösten, till september eller oktober. Hon lägger en höstnatt under 4-5 timmar sina 200-300 ägg på en silkesplatta hon spunnit tidigare i en barkspringa, på en vägg eller liknande. Ovanpå plattan och äggen spinner honan en gulfärgad, ullig kokong. På kokongen sätter sig honan och vaktar tills hon efter ett par veckor dör. Det var nog en sådan äggkokong med hona som Clerck trodde att korsspindeln använde till övervintring. Ungarna kommer ut ur kokongen först nästa senvår-försommar. Då sitter de i början tillsammans i en klump, men sprider sig efter några dagar ut i omgivningen. Korsspindeln finns i många olika miljöer. Den är inte särskilt krävande så länge det finns bra ställen att göra och fästa sitt nät på, bra gömställen och tillräckligt med bytesdjur. Man hittar den i trädgårdar, buskiga betesmarker, skogsbryn och öppna skogar, men den kan påträffas även i andra miljöer. Extra bra trivs den där det finns både träd och buskar. När ni är i trädgården eller ute i naturen så låt er imponeras och njuta av korsspindelns tjusiga hjulnät. Om inte annat tänk på hur många stickmyggor, flugor och andra flygfän som den fångar och som ni slipper. Christoph Hörweg & Lars J. Jonsson

Kontakt Sverige

Lars J. Jonsson, Högskolan Kristianstad, 291 88 Kristianstad lars.jonsson(a)hkr.se

Evropski pajek leta 2010

Navadni križevec – Araneus diadematus Clerck, 1757 Verjetno eden najbolj znanih pajkov sploh: navadni križevec. To med drugim potrjujejo zadetki na iskalniku »Google«: dne 26.11.2009 tako www.google.sinajde 5460 zadetkov za slovensko ime navadni križevec, www.google.com pa kar 82.300 zadetkov za znanstveno ime Araneus diadematus (lat. Araneus = pajek, diadematus = okrašen z okrasno krono). Navadnega križevca uvrščamo v družino križevcev (Araneidae). Ta obsega skoraj 3000 vrst, razširjenih po vsem svetu, približno 50 vrst pa živi v srednji Evropi. Sem spadajo srednje velike do velike vrste pajkov (samice 10-18 mm, samci 5-9 mm) z močno trnastimi nogami. Predstavniki te družine pajkov gradijo tipične kolesaste mreže s spiralno nameščenimi lepljivimi nitmi za lov. Drugi znani predstavniki te družine so četvero pegasti križevec (Araneus quadratus), marmornati križevec (Araneus marmoreus) pa tudi mostni križevec (Larinioides sclopetarius). Navadni križevec ima na zadku vedno značilen križast vzorec, po katerem je dobil ime. Ta je sestavljen iz petih belih peg (štiri podolgovate in v sredini ležeča okrogla pega) – te se včasih zlivajo ena v drugo – ki nastanejo zaradi presnovnega produkta, imenovanega gvanin, ki se v tem delu nalaga tik pod kožo. Navadno se na zadku nahaja še bolj ali manj izrazit vzorec v obliki lista. Zadek je najširši v sprednjem delu, zaradi česar se ta zdi nekoliko robat, medtem ko je pri podobnih vrstah, kot sta A. quadratus in A. mamoreus zadek najširši v srednjem delu in tako izgleda ovalen. Obarvanost je zelo raznolika in je lahko od rumene in rdečkaste, do raznih odtenkov rjave. Samci dosežejo 5-10, samice pa 12-17 mm telesne dolžine. Navadni križevec svojo veliko, okroglo kolesasto mrežo navadno splete blizu tal ali na nižjih vejah dreves in grmov. Za razliko od ostalih vrst rodu Araneus se A. diadematus čez dan najpogosteje zadržuje v središču mreže. Zatočišče ob robu mreže običajno manjka, vendar se včasih vseeno pojavlja. Kolesasta mreža je najbolj znan tip mreže pri pajkih, kjer sorazmerno malo prediva pokriva veliko površino za lov. Za postavitev potrebuje samo nekaj točk, na katerih je pripeta, vseeno pa je trdna in fleksibilna hkrati. Signali cepetajočega plena se prevajajo neposredno do središča mreže oz. zatočišča ob mreži, če se pajek nahaja tam. Posebna (geometrijska) razporeditev prediva v mreži pajku omogoča orientacijo in premikanje, brez da bi se ujel v lastne lovilne niti. Pajki mrežo tudi redno obnavljajo, tako da staro mrežo pojedo, dragocene gradnike (proteine) pa uporabijo za gradnjo nove! Spet drugo obliko prediva uporabljajo za gradnjo kokonov (zapredek, ki varuje jajca): samica v septembru in oktobru v skritih kotičkih izleže več kokonov iz rumenega prediva. Mladiči zapustijo kokon komaj po prezimitvi in odrastejo v poznem poletju. Praviloma pajki te vrste dosežejo starost dveh let. Navadni križevec poseljuje številne in raznolike življenjske prostore, od gozdnega roba in gozdnih jas do vrtov. Tako se zdi, da jih je na prijetnem sprehodu težko spregledati in občudovati njihovo mrežo – pravo čudo narave. Pomislite tudi pred koliko nadležnimi muhami, komarji in drugimi žuželkami nas ščiti takšna mreža. Pojmujmo navadnega križevca in pajke v splošnem kot koristne živali! Matjaž Gregorič & Christoph Hörweg