2015 Anyphaena accentuata

Spider of the Year 2015

The buzzing spider

Anyphaena accentuata (Walckenaer 1802)

Anyphaena accentuata

Anyphaena accentuata

Information

Anyphaena accentuata (Walckenaer 1802) belongs to the family of the tube or phantom spiders (Anyphaenidae). This spider family has a little over 500 species world-wide, eight of which are found in the Mediterranean region, six in Europe and two in central Europe. Phantom spiders are similar to sac spiders, but differ from the latter in the position of the tracheal opening, which in phantom spiders lies in the middle of the underside of the abdomen.

Contacts

Maps and Photos

Literature

Information in other languages

--ALBGCZDEESFIFRITPLSE

Merimanga Europiane e Vitit 2015

Merimanga gumëzhuese – Anyphaena accentuata (Walckenaer 1802) Anyphaena accentuata (Walckenaer, 1802) i përket familjes së merimangave fantazmë ose gypore (Anyphaenidae). Kjo familje e merimangave ka pak më shumë se 500 lloje në të gjithë botën, tetë prej të cilave gjenden në rajonin e Mesdheut, gjashtë në Europë dhe dy në Europën qendrore. Merimangat fantazmë janë të ngjashme me merimangat thes, por ndryshojnë nga këto të fundit nga pozicioni i hapjes trakeale, e cila tek merimangat fantazmë shtrihet në mes të pjesës së poshtme të abdomenit. Merimanga gumëzhuese është e zakonshme kudo në Europë. Ajo preferon kërcejtë dhe kurorat e drurëve gjetherënës, por gjithashtu ndodhet edhe tek shkurret dhe halorët. Anyphaena accentuata është një lloj i ultësirave, shpërndarja vertikale e së cilës zakonisht është nën 1000 metra mbi nivelin e detit. Rekordet më të larta kanë qenë nga Carinthia (Austri) dhe Untergadin (Zvicër) pak më shumë se 1100 metra. Gjatë ditës këto merimanga e fshehin vetveten në një strehë të përbërë nga gjethe të qepura së bashku. Ciftëzimi dhe shtrimi i vezëve bëhet po këtu. Ato janë grabitqarë të natës dhe gjuajnë insekte të vogla fluturuese. Gjatë dimrit ju mund të gjeni shpesh merimangën Anyphaena accentuata nën lëvoren e pemëve të vdekura. Ky lloj gjithashtu është duke u bërë shumë i zakonshëm në habitatet humane, dhe ato shpesh mund te shihen në muret e shtëpive duke bërë patrullën e natës. Meshkujt bëhen të rritur herët në verë (Maj deri në Qershor). Adultët hasen shumë shpesh nga Maj në Gusht – në këtë kohë të dyja sekset janë aktive. Gjatësia e trupit të femrave është 5–9 mm; meshkujt janë pak më të vegjël diku 4–7 mm. trupi i tyre ka ngjyrë të verdhë të zbehtë në kafe dhe cefalotoraksi ka anash banda të zeza të dhëmbëzuara. Në mes të pjesës së sipërme të abdomenit ndodhen katër shenja katrore të zeza, të cilat janë karakteristike për këtë lloj. Këmbët janë laroshe të verdha–kafe. Meshkujt shpesh mund të kenë shenja dalluese shumë të qarta. Meshkujt shfaqin një sjellje ciftëzuese të pazakontë. Ata zukatin me anë të pedipalpeve dhe ciftit të parë të këmbëve tek streha e femrës, dhe njëkohësisht lëkundin abdomenin e tyre. Kjo krijon një gumëzhimë, dhe për këtë arsye këto gjallesa kanë një emër të zakonshëm në Anglisht “merimangat gumëzhuese”. Në Europën Qendrore ky lloj nuk është në rrezik zhdukje dhe nuk ka nevojë për mbrojtje ligjore. Masat mbrojtëse natyrale të cilat do të ishin ndihmuese për merimangën e vitit 2015 do të përbënin një ndryshim nga monokulturat halore tek pyjet e përzierë gjetherënës, si edhe duke lënë drurët e vdekur në vend. Pse është zgjedhur Anyphaena accentuata merimanga e vitit? Nëpërmjet përgjedhjes së kësaj merimange, mund të përfaqësohet një familje e cila nuk është nominuar më parë. Vetë lloji është lehtësisht i identifikueshëm nëpërmjet katër shenjave të zeza karakteristike në abdomen. Kjo e bën më të lehtë konfirmimin rekordeve të vendndodhjes nisur nga fotografitë. Për më tepër, ajo mund të vëzhgohet mjaft shpesh gjatë gjithë vitit, jo vetëm në fshat por edhe brenda shtëpive. Këtu ajo mund të sillet, për shembull, me anë të pemës së Krishtlindjeve. Së fundmi aftësia e saj për të prodhuar zhurmë e bën këtë merimangë shumë të pazakontë… “Merimanga Europiane e Vitit 2015” është përzgjedhur nga 83 araknologë nga 26 shtete Europiane. Votimi është koordinuar nga Muzeu i Historisë së Naturës së Vjenës, së bashku me Arachnologische Gesellschaft (AraGes) dhe European Society of Arachnology (ESA).

Contact Albania

Dr. Blerina Vrenozi, Qendra Kërkimore e Florës dhe Faunës, Fakulteti i Shkencave të Natyrës, Tirana, Albania bvrenozi(a)gmail.com

Европейски паяк за 2015 година

Бръмчащ паяк – Anyphaena accentuata (Walckenaer 1802) Anyphaena accentuata (Walckenaer, 1802) принадлежи към семейството на тръбните паяци или паяците фантоми (Anyphaenidae). В световен мащаб това семейство  паяци има над 500 вида, осем от които са намерени в Медитеранската област, шест в Европа и два в Централна Европа. Паяците фантоми приличат много на торбестите паяци, но се различават от тях по позицията на трахеините отвори, които при паяците фантоми лежат на средата на долната страна на коремчето. Бръмчащите паяци са широко разпространени в Европа. Те предпочитат главно, стъблата и короните на широколистни дървета, но също така обитават и храсти и иглолистни дървета. Anyphaena accentuata се среща в низините, като вертикалното и разпространение не надвишава 1000 м.н.р. Най-високата находка е от Каринтиа (Австрия) и Унтергадин (Швейцария) около 1100 м. В България най-високата точка, където е намерена Anyphaena accentuata е 1075 м в Родопите (с. Сатовча).  През деня тези паяци се крият под гъстите листа на дърветата. Чифтосването и снасянето на яйцата се извършва също там. Те са нощни хищници, нападащи малки крилати насекоми. През зимата можем да намерим Anyphaena accentuata под кората на дърветата или под нападалата шума. Тези паяци навлизат и в човешкото жилище, като могат да бъдат видяни върху къщните стени извършващи нощните си патрули. Мъжките съзряват в ранното лято (Май - Юни). Възрастните от двата пола са най-активни от Май до Август. Дължината на тялото при женските е 5–9 mm; мъжките са малко по-малки, 4–7 mm. Тялото е оцветено от бледо-жълто до кавяво, а главогръдът има черна, накъсана черна странична линия. По средата на коремчето има, характерни за този вид четири квадратни черни петна. Краката са напетнени в жълто-кафяво. Мъжките, често имат по-силно изразени петна. Мъжките проявяват характерно брачно поведение. Те барабанят с педипалпите и първите двоики крака, като едновременно вибрират и с коремчето си. При тези действия се получава характерно бъмчене, което е дало и името „бръмчащ паяк“. В Централа Европа, паякът не е застрашен и не се изискват специални защитни действия. Нормални мерки за защита на паякът на 2015 година са възстановяването на широколистните гори на характерни за тях места, заети от иглолистни насъждения. Защо Anyphaena accentuata беше избран за паяк на тази година? При избора беше отчетено, че това семейство паяци не е номинирвано досега. Освен това, паякът е и лесно различим по четирите черни петна на гърба на коремчето. Това помага при неговото идентифициране при направени в природата снимки. Той може да бъде наблюдаван не само на открито, но често и в човешкото жилище. Понякога може да бъде и донесен с коледното дърво. Накрая, трябва да отблежим и характерното бръмчене, което го прави приятно необичаен.… ‘Паякът на годината‘ е избран от 83 арахнолога от 26 Европейски страни. Гласуването е координирано от Природонаучният музей - Виена, съвместно с Арахнологичното дружество (AraGes) и Европейското Общество по Арахнология (ESA).

Контакти България

Д-р Христо Делчев, Национален природонаучен музей – БАН, бул. Цар Освободител 1, 1000 София.

Evropský pavouk roku 2015

Šplhalka keřová – Anyphaena accentuata (Walckenaer 1802) Šplhalka keřová (Anyphaena accentuata (Walckenaer, 1802)) je zástupcem čeledi šplhalkovitých (Anyphaenidae). Tato čeleď čítá přes 500 druhů, osm se jich vyskytuje v Mediteránu, šest v Evropě, ve střední Evropě včetně našeho území pouze dva druhy. Šplhalky jsou podobné zápředníkům, od kterých se liší především umístěním ústí trachejí, které není jako u zápředníků a většiny ostatních našich pavouků těsně před snovacími bradavkami, ale je posunuto dopředu do středu spodní strany zadečku. Naše šplhalky se navíc od zápředníků liší typickou tmavou čtyřdílnou skvrnou na hřbetě zadečku. Vedle šplhalky keřové se na našem území mnohem vzácněji vyskytuje šplhalka tmavá (Anyphaena furva). Jedná se o tmavší druh vyskytující se na zakrslých dubech na vyprahlých stráních, například na jižně orientovaných svazích údolí Berounky na Křivoklátsku nebo údolí Vltavy jižně od Prahy. Tento druh je památný pro českou arachnologii, neboť byl popsán českým zoologem, prof. Františkem Millerem. Šplhalka keřová je běžným evropským pavoukem. U nás se vyskytuje v teplých listnatých lesích nížin jako jsou doubravy, dubohabřiny a lužní lesy. V Alpách však obývá i teplé polohy nad 1000 m n. m. Nejčastěji se vyskytuje na kmenech a korunách listnatých stromů, vzácně ho lze však nalézt i na keřích a jehličnatých stromech. Zřídka lze šplhalku potkat na synantropních biotopech, například jak pobíhá na zdech budov. Ve dne jsou šplhalky schované v úkrytech z k sobě spřadených listů nebo z jednoho srolovaného listu, se dvěma protilehlými východy. V těchto úkrytech dochází i k páření, samice do nich poté kladou vajíčka. Šplhalky jsou aktivní v noci, kdy pátrají po kořisti, obvykle malém okřídleném hmyzu. K lovu nepoužívají lapací sítě. Díky chomáčkům přilnavých chlupů na koncích chodidel jsou schopny hbitě pobíhat i po hladkých spodních stranách listů, nebo v zajetí po skleněných stěnách terária (síťoví pavouci mají místo zmíněného chomáčku přilnavých chlupů na koncích chodidel nohou drápek, který jim pro změnu umožňuje pohyb po vláknech). Od této schopnosti je odvozeno české jméno šplhalek. Pavouci dospívají v květnu až červnu, dospělci se pak vyskytují do konce léta. Mláďata přezimují v subadultním stádiu (v posledním instaru před dospěním), často pod kůrou mrtvých stromů. Tělo samic dorůstá 5–9 mm, samci jsou o něco menší (4–7 mm). Pavouci jsou bledí, světle okroví, hlavohruď je po stranách lemována černými zubatými pruhy. Oba naše druhy šplhalek mají uprostřed hřbetu zadečku charakteristickou skupinu čtyř černých skvrn. Nohy jsou žlutohnědě strakaté. Samci jsou výrazně tmavší než samice. Samci šplhalky keřové mají zajímavý namlouvací rituál. Když najdou pavučinový zámotek se samicí, začnou na jeho stěnu svými makadly a prvním párem nohou bubnovat, zároveň při tom chvějí svým zadečkem. Bubnování je slyšitelné jako bzučení, proto se jim v některých jazycích, například v angličtině, říká bzučící pavouci. Šplhalka keřová není ve střední Evropě ohrožená. Je však veskrze vázaná na přírodní biotopy. Pro tento druh by bylo přínosné omezit jehličnaté monokultury ve prospěch původních listnatých lesů, a prosvětlovat listnaté lesy. Evropský pavouk roku byl letos vybírán 83 arachnology z 26 evropských zemí. Proč jsme za pavouka tohoto roku vybrali právě šplhalku keřovou? Jedná se o zástupce čeledi, která dosud nebyla v anketě Evropský pavouk roku prezentována. Šplhalka keřová je díky charakteristické skvrně na zadečku i neodborníky snadno poznatelná, údaj o jejím výskytu lze potvrdit jen na základě fotografického dokladu. Jedná se o poměrně hojného pavouka, který je k zastižení téměř po celý rok. Vzácně na něho můžeme narazit i v našich domácnostech, třeba přineseného s vánočním stromkem. Konečně schopnost vydávat zvuk je u středoevropských pavouků dosti ojedinělá. Nálezy doložené fotografiemi posílejte na e-mailovou adresu rezacvurv.cz. Autor článku byl podpořen projektem MZe RO0414.

Zbytek

Dr. Milan Řezáč, Biodiversity Lab, Crop Research Institute, Drnovská 507, 161 06 Praha 6 – Ruzyně, Czechia rezac(a)vurv.cz

Europäische Spinne des Jahres 2015

Die Vierfleck-Zartspinne – Anyphaena accentuata (Walckenaer 1802) Die Vierfleck-Zartspinne, Anyphaena accentuata (Walckenaer 1802), gehört zur Familie Zartspinnen (Anyphaenidae). Diese Spinnenfamilie hat weltweit nur knapp über 500 Arten, im Mittelmeerraum gibt es 8, in Europa 6 und in Mitteleuropa 2 Vertreter. Zartspinnen ähneln den Sackspinnen, unterscheiden sich aber durch die Stellung der Tracheenöffnung, die bei den Zartspinnen in der Mitte der Bauchseite liegt. Die Vierfleck-Zartspinne kommt in ganz Europa vor und ist auch sehr häufig. Sie lebt bevorzugt in der Stamm- und Kronenschicht von Laubbäumen, aber auch auf Büschen und Nadelbäumen. Anyphaena accentuata ist eine Talbewohnerin, die die Obergrenze ihrer Vertikalverbreitung im Allgemeinen bei 1000 m Seehöhe findet. Die höchsten Nachweise liegen in Kärnten Österreich) und im Unterengadin (Schweiz) bei knapp über 1100 m. Tagsüber ist sie in einem Wohngespinst aus zusammengesponnenen Blättern versteckt, wo dann auch die Paarung und die Eiablage stattfinden; als nachtaktiver Räuber jagt sie kleinere Fluginsekten. Im Winter findet man Anyphaena accentuata regelmäßig unter der Rinde abgestorbener Bäume. Auch kommt die Art immer wieder in die Nähe menschlicher Behausungen und kann bei nächtlichen Streifzügen an Hauswänden angetroffen werden. Männchen sind im Frühsommer (Mai und Juni) adult. Am besten sind die erwachsenen Vierfleck-Zartspinnen von Mai bis August zu sehen – zu dieser Zeit sind beide Geschlechter aktiv. Die Körperlänge beträgt bei Weibchen (Abbildung oben) 5-9 mm, Männchen (Abbildungen unten) sind mit 4-7 mm etwas kleiner. Der Körper ist blassgelb bis mittelbraun gefärbt, der Vorderkörper mit schwarzen, gezackten Seitenbändern, am Hinterkörper sind mittig 4 schwarze, eckige Flecken zu sehen, die für diese Art charakteristisch sind, die Beine selbst sind gelbbraun-schwarz gescheckt. Bei Männchen findet man oft eine kräftigere Zeichnung. Die Männchen zeigen zudem ein ungewöhnliches Paarungsverhalten. Sie trommeln mit den Tastern und dem 1. Beinpaar auf die Wohnröhre des Weibchens und gleichzeitig vibriert der Hinterleib, wodurch ein summender Ton erzeugt wird. Daher werden diese Spinnen im Englischen auch „buzzing spiders“ genannt. In Österreich wie auch in ganz Mitteleuropa ist die Art nicht gefährdet. Ein gesetzlicher Schutz für diese Spinnenart besteht nicht. Naturschutzfachliche Fördermaßnahmen für die Spinne des Jahres 2015 sind die Rückführung von Fichtenmonokulturen in naturnahe Laub- und Mischwälder sowie das Belassen von vor allem stehendem Totholz. Warum wurde die Vierfleck-Zartspinne zur Europäischen Spinne des Jahres gewählt? Mit ihr kann eine bisher noch nicht genannte Spinnenfamilie vorgestellt werden, die Art selbst ist durch die 4 charakteristischen schwarzen Flecken am Hinterleib gut zu erkennen – dies erleichtert auch die Bestätigung von Fundmeldungen anhand eines Fotos; sie kann das ganze Jahr über recht leicht beobachtet werden, nicht nur im Freiland, sondern auch immer wieder in unseren Wohnungen, wo sie beispielsweise mit dem Christbaum eingetragen wird; und die Fähigkeit, einen Ton zu erzeugen, ist im Spinnenreich schon ziemlich einzigartig … Gewählt wurde die „Europäische Spinne des Jahres“ von 83 Arachnologen aus 26 europäischen Ländern. Die Koordination der Wahl liegt beim Naturhistorischen Museum Wien, in Zusammenarbeit mit der Arachnologischen Gesellschaft (AraGes) und der European Society of Arachnology (ESA).

Kontakt Österreich und Deutschland

Mag. Christoph Hörweg, Naturhistorisches Museum Wien, 3. Zoologische Abteilung, Burgring 7, A-1010 Wien, Österreich christoph.hoerweg(a)nhm-wien.ac.at

Araña europea del año 2015

La araña zumbona – Anyphaena accentuata (Walckenaer 1802) Anyphaena accentuata (Walckenaer, 1802) pertenece a la familia de las arañas fantasma o arañas del tubo (Anyphaenidae). Esta familia de arañas apenas sobrepasa las 500 especies en todo el mundo, de las cuales ocho están presentes en la región Mediterránea, seis en Europa y cuatro en la península Ibérica: A. accentuata, A. albirrorata, A. numida y A. sabina. Las arañas fantasma son similares a las arañas del saco (Clubionidae), pero difieren de estas últimas en la posición de la abertura traqueal, que en las arañas fantasma se sitúa en el centro de la parte ventral del abdomen. La araña zumbona es común en toda Europa. Prefiere los troncos y copas de árboles caducifolios, pero también aparece en arbustos y en coníferas. Anyphaena accentuata es una especie de bajas altitudes; su rango altitudinal normalmente no llega a los 1000 m sobre el nivel del mar. Los registros a mayor altitud en Europa central se sitúan en Carinthia (Austria) y Untergadin (Suiza) a poco más de 1100 m. En España se conocen unas pocas localidades por encima de 1250 m en Cuenca, Jaén y Zamora. Durante el día estas arañas se ocultan en un refugio construido con hojas unidas con seda. El apareamiento y la puesta también se hacen en dicho refugio. Son depredadoras nocturnas que cazan pequeños insectos alados. Durante el invierno puede encontrarse a menudo a Anyphaena accentuata bajo la corteza de árboles muertos. Esta especie está haciéndose más común en hábitats humanizados y puede verse a veces en las paredes de las casas, haciendo sus patrullas nocturnas. Los machos maduran a comienzos del verano (abril a mayo). Los adultos son más frecuentes hasta junio, periodo durante el cuál ambos sexos están activos. La longitud del cuerpo de las hembras es de 5–9 mm; los machos son un poco menores, de 4–7 mm. El cuerpo es de color amarillo pálido a pardo y el cefalotórax tiene bandas negras serradas en los laterales. En el centro del abdomen hay cuatro manchas negras que forman dos flechas, que son características de esta especie. Las patas son variegadas en amarillo y pardo. A menudo, las marcas de los machos son muy intensas. Los machos tienen un comportamiento reproductor inusual. Tamborilean con los pedipalpos y el primer par de patas sobre la pared del refugio de la hembra, al tiempo que hacen vibrar su abdomen. Esto crea una especie de zumbido, que da a estos animales su nombre común en inglés de araña zumbona. En Europa central esta especie no está amenazada y no necesita protección legal. Las medidas de protección que serían útiles para la Araña Europea del Año 2015 serían la conversión de los monocultivos de coníferas en bosques caducifolios mixtos, así como el retener la madera muerta en los bosques. ¿Por qué se ha elegido a Anyphaena accentuata como araña del año? Esta araña pertenece a una familia que todavía no había sido representada. Además, la especie es fácil de reconocer por sus cuatro manchas características en el abdomen. Esto hace que sea más fácil confirmar avistamientos a partir de fotografías. Por si fuera poco, puede observarse con relativa frecuencia durante todo el año, no sólo en el campo sino también en las casas, a las que puede llegar, por ejemplo, con algunos árboles de Navidad. Finalmente, su capacidad de producir sonidos la hace ciertamente inusual… La "Araña Europea del Año" es elegida por 83 aracnólogos de 26 países europeos. La votación se coordina a través del Museo de Historia Natural de Viena, junto con la Arachnologische Gesellschaft (Sociedad Aracnológica) (AraGes) y la European Society of Arachnology (ESA).

Eurooppalainen vuoden hämähäkki 2015

Rummuttajahämähäkki – Anyphaena accentuata (Walckenaer 1802) Anyphaena accentuata (Walckenaer, 1802) kuuluu aavehämähäkkien heimoon (Anyphaenidae). Tässä heimossa on hieman yli 500 lajia maailmanlaajuisesti, erityisen lajirikas se on Neotrooppisella alueella; ainoastaan kuusi lajia elää Euroopassa, ja näistä vain rummuttajahämähäkki esiintyy Suomessa. Ulkonäöltään aavehämähäkit muistuttavat pussihämähäkkejä (heimo Clubionidae), joista ne eroavat lehtikeuhkoihin johtavan trakeaaliaukon sijainnin suhteen. Aavehämähäkeillä aukko on takaruumiin alapuolen keskiosassa (pussihämähäkeillä ja useimmilla muillakin heimoilla takaruumiin alapuolen takaosassa lähellä kehruunystyjä). Rummuttajahämähäkki esiintyy yleisenä lähes koko Euroopassa – kuitenkin se puuttuu pohjoisimmista osista. Suomessa lajia tavataan maan eteläosassa noin Kokkolan - Jyväskylän tasolle. Laji suosii elinpaikkanaan lehtipuiden runkoja ja oksistoja, mutta esiintyy myös pensailla ja havupuilla. Rummuttajahämähäkki on alankoseutujen laji, jonka korkeimmalla sijaitsevat löytöpaikat Keski-Euroopan vuoristoalueilla Itävallassa ja Sveitsissä ovat hieman yli 1100 m merenpinnan tasosta. Päiväsaikaan rummuttajahämähäkit ovat seitillä yhteen kiedotuista lehdistä tehdyissä suojapaikoissaan. Parittelu ja muninta tapahtuu myös niissä. Laji on yöaikaan saalistava peto, jonka pyydystää etenkin pieniä hyönteisiä. Talvisaikaan sen voi löytää kuolleiden puiden rungoilta kaarnan alta. Ainakin Keski-Euroopassa laji on runsastunut kulttuuriympäristöissä, ja se on toisinaan havaittu rakennusten seinillä yöaikaisessa saalistustyössään. Koiraat aikuistuvat alkukesällä, ja aikuisia rummuttajahämähäkkejä tapaa kesän aikana, jolloin molemmat sukupuolet ovat aktiivisia. Naaraiden ruumiin pituus on 5-9 mm, koiraat ovat hieman pienempiä, eli 4-7 mm. Ruumiin väri vaihtelee vaalean keltaisesta ruskeaan, ja eturuumiin selkäpuolella on tummat sahalaitaiset sivujuovat. Takaruumiin selkäpuolen keskellä on neljä vinoneliön muotoista tummaa täplää lähekkäin, ne ovat tyypillisiä lajille ja tekevät rummuttajahämähäkin tunnistamisen melko helpoksi. Jalat ovat kelta-ruskeat, tummalla kuvioidut. Koirashämähäkkien värikuviointi on yleensä kontrastisempaa kuin naaraiden. Rummuttajahämähäkkikoirailla on tyypillinen, epätavallinen kosiskelukäyttäytyminen. Ne rummuttavat leukaraajoillaan (pedipalpit) ja ensimmäisellä jalkaparillaan naaraan suojapaikkaa ja värisyttävät samalla takaruumistaan, jolloin syntyy suriseva ääni. Laji ei ole uhanalainen missään Euroopassa, ei Suomessakaan, eikä se tarvitse suojelua. Keski-Euroopassa tämän vuoden 2015 hämähäkkilajin menestymisen turvaamiseksi toivotaan monokulttuuri-havumetsien palauttamista lehtisekametsiksi ja kuolleiden puiden jättämistä metsiin paikoilleen. Sama pätee Suomeenkin. Miksi Anyphaena accentuata sitten on valittu vuoden hämähäkiksi? Rummuttajahämähäkki on helppo tunnistaa selkäpuolensa neljän luonteenomaisen tumman täplän ansiosta; näin esimerkiksi valokuvista on yksinkertaista tunnistaa lajin paikalliset esiintymät. Laji on melko runsaslukuinen Keski-Euroopassa ja eteläisessä Suomessa. Se voi kulkeutua sisätiloihin vaikkapa joulukuusen mukana. Lisäksi koiras pystyy tuottamaan rummuttamalla surisevaa ääntä naarasta kosiskellessaan. Vuoden 2015 eurooppalaisen vuoden hämähäkin valitsi 83 araknologia (hämähäkkitutkijaa) 26 Euroopan maasta. Äänestyksen järjesti Wienin luonnonhistoriallinen museo yhdessä saksankielisen araknologiseuran (Arachnologische Gesellschaft, AraGes) ja Euroopan araknologiseuran (European Society of Arachnology, ESA) kanssa. Christoph Hörweg & Seppo Koponen

Yhteydenotot Suomi

Seppo Koponen, Eläinmuseo, Turun yliopisto, 20014 Turku sepkopo(a)utu.fi

Araignée européenne de l'année 2015

L’anyphène à chevrons – Anyphaena accentuata (Walckenaer 1802) Anyphaena accentuata (Walckenaer, 1802) appartient à la famille des araignées fantômes (Anyphaenidae). Cette famille comprend un peu plus de 500 espèces dans le monde, dont huit se trouvent en région méditerranéenne, six sont européennes dont deux en Europe centrale. Les araignées fantômes sont assez semblables aux araignées à loge (Clubionidae), mais en diffèrent sur la position de la fente trachéale, qui s’ouvre au milieu de la face ventrale de l'abdomen chez les Anyphaenidae. L'anyphène à chevrons est commune dans toute l'Europe. Elle se rencontre dans la végétation haute, préfère les tiges et les couronnes d'arbres à feuilles caduques, mais se trouve également sur des arbustes et des conifères. Anyphaena accentuata est une espèce de plaine, dont la distribution verticale est généralement située à moins de 1000 mètres au-dessus du niveau de la mer. Les records les plus élevés ont été notés sur Carinthie (Autriche) et Basse-Engadine (Suisse) à un peu plus de 1100 mètres d’altitude. Pendant la journée, ces araignées se cachent dans une retraite faite de feuilles assemblées, dans laquelle accouplement et ponte ont également lieu. Ce sont des prédateurs nocturnes qui chassent surtout de petits insectes ailés. En hiver, vous pouvez souvent trouver Anyphaena accentuata sous l'écorce des arbres morts. Cette espèce est également de plus en plus commune dans les habitations humaines, visible sur les murs lorsqu’elle fait ses patrouilles de nuit. Les mâles deviennent adultes au début de l'été (de mai à Juin), les femelles sont présentes d’avril à septembre – les deux sexes sont les plus actifs de mai à août. La femelle garde sa ponte jusqu’à la sortie des jeunes qui, durant l’hiver, peuvent être observés dans la litière. La longueur du corps des femelles est de 5 à 9mm; les mâles sont un peu plus petits, 4 à 7mm. La coloration du corps varie du jaune pâle au brun, le céphalothorax étant orné de bandes dentelées noires sur les côtés. L'abdomen porte quatre taches noires médianes, caractéristiques de l’espèce, souvent très prononcées chez le mâle. Les pattes sont annelées brun-jaune. Les mâles présentent un comportement d'accouplement inhabituel avec une vibration des pédipalpes et de la première paire de pattes sur la retraite de la femelle avec un tambourinement de l’abdomen en même temps. Cela crée un bruit de bourdonnement spectaculaire, audible pour l’homme, et pour cette raison, ces animaux portent parfois le nom commun d’araignées « bourdonnantes » en anglais. En France tout comme en Europe centrale, cette espèce n’est pas en danger et ne nécessite aucune protection juridique. Les mesures de protection naturelle qui pourraient être utiles pour l’araignée de l'année 2015, seraient un abandon de la monoculture de conifères en forêts mixtes de feuillus, ainsi que de laisser le bois mort en place. Pourquoi Anyphaena accentuata a-t-elle été choisie comme l'araignée de l'année? En la sélectionnant, une famille qui n'avait pas encore été désignée auparavant, était ainsi présentée. De plus l'espèce est facilement reconnaissable avec ses quatre marques noires en chevrons sur l'abdomen. Cela rend plus facile la confirmation de données de localités à partir de photographies. En outre, elle peut être observée assez souvent toute l'année, non seulement dans la campagne mais aussi dans les maisons. Enfin sa capacité à produire du bruit rend cette araignée plutôt inhabituelle... L’araignée européenne de l'année a été choisie par 83 arachnologues de 26 pays européens. Le vote est coordonné depuis le Musée d'histoire naturelle de Vienne, avec l’Arachnologische Gesellschaft (AraGes) et la Société européenne d’Arachnologie (ESA).

Il Ragno Europeo dell’anno 2015

Anyphaena accentuata (Walckenaer 1802) Anyphaena accentuata (Walckenaer 1802) appartiene alla famiglia degli Anifenidi. Si tratta di una famiglia che conta circa 500 specie nel mondo, otto delle quail si ritrovano nel mediterraneo, sei in Europa e due in Europa centrale. Questi ragni sono simili ai Clubionidi, ma si differenziano da questi per la particolare posizione degli stigmi tracheali, in centro all’addome, ventralmente. Il ragno dell’anno 2015 è commune in tutta Europa. Si ritrova abitualmente tra il fogliame degli alberi decidui o sulla corteccia, ma non disdegna cespugli e conifere. Anyphaena accentuata è una specie di pianura, con una distribuzione altimetrica che non supera generalmente i 1000 metri di quota. I ritrovamenti alle quote maggiori, circa 1100 metri,  riguardano alcune località della Carinzia (Austria) e dell’Engadina (Svizzera). Durante il giorno questi ragni si rinchiudono in un bozzo fatto di foglie ripiegate e sigillate con la tela, nel quale avvengono anche l’accoppiamento e la deposizione delle uova. Durante l’inverno non è difficile ritrovare Anyphaena accentuata sotto la corteccia degli alberi morti. Questa specie sta diventando commune anche negli spazi abitati dall’uomo, dove si può occasionalmente vedere camminare di notte sui muri delle case. I maschi diventano adulti all’inizio dell’estate (da Maggio a Giugno). Gli adulti si incontrano più frequentemente da Maggio ad Agosto, periodo di massima attività degli adulti. La lunghezza del corpo delle femmine è di circa 5–9 mm mentre i maschi sono leggermente più piccoli (4–7 mm). Il corpo assume colorazioni che vanno dal giallo pallido al marrone e il cefalotorace ha alcune bande scure sui lati. Sull’addome vi sono quattro caratteristiche macchie nere centrali. Le zampe sono annulate giallognole e brune. I maschi hanno solitamente dei colori più intensi. Nel periodo degli accoppiamenti i maschi vibrano vigorosamente l’addome tamburellando con i palpi sul ricovero fatto di foglie delle femmine. Questi movimenti generano un particolarissimo ronzio, motivo per cui gli inglesi hanno assegnato a questa specie il nome di “ragno ronzante”. In Europa questa specie non è in pericolo e non necessita di particolari misure di conservazione. Data la sua abbondanza nei frutteti, in particolare in quelli biologici, questa specie è considerata un efficiente difensore delle colture agrarie perenni. Anyphaena accentuata è diventato ragno dell’anno perchè è una specie facilmente riconoscibile in campo (grazie alle quattro macchie nere sull’addome, ben visibili anche a occhio nudo), anche indirettamente tramite fotografie. In più è facilmente osservabile tutto l’anno, non solo in campagna ma anche in città. In più il caratteristico ronzio prodotto dai maschi in fase di corteggiamento rende questa specie particolare e simpatica allo stesso tempo! Il “ragno dell’anno” è eletto ogni anno da 83 arachnologi, provenienti da 26 paesi europei. Le operazioni di voto sono coordinate dal Museo di Sotria Naturale di Vienna, in collaborazione con Arachnologische Gesellschaft (AraGes) e la Società Europea di Aracnologia (ESA).

Contatti Italia

Dr. Marco Isaia, Dipartimento di Scienze della Vita e Biologia dei Sistemi, Università di Torino, Via Accademia Albertina, 13 - 10123 Torino marco.isaia(a)unito.it

Europejski pająk roku 2015

Motacz nadrzewny – Anyphaena accentuata (Walckenaer 1802) Zwycięzca tegorocznego głosowania należy do rodziny motaczowatych (Anyphaenidae). Obejmuje ona ponad 500 gatunków na świecie, 8 spośród nich żyje na obszarze śródziemnomorskiego, 6 w Europie, zaś 2 znane są z Europy Środkowej. Samice motacza są żółtawe, beżowe – aż do brązowego i osiągają długość 5–9 mm. Po bokach głowotułowia mają czarne ząbkowane pasy, a w środkowej części odwłoka występuje bardzo charakterystyczny wzór z czterech ciemnych plam. Nogi są żółtobrązowe z ciemnymi obrączkami. Samce są nieco mniejsze (4–7 mm), ciemniejsze i smuklejsze od samic. Cechą odróżniającą motaczowate od pokrewnych i podobnych worczakowatych (Clubionidae), jest położenie przetchlinki oddechowej pośrodku brzusznej strony odwłoka, a nie na końcu. W Europie (i w Polsce) zasięg Anyphaena accentuata obejmuje głównie obszary nizinne - na ogół poniżej 1000 m n.p.m., choć w regionach Carinthia (Austria) i Dolna Engadyna (Szwajcarii) znaleziono stanowiska położone powyżej 1100 m n.p.m. Motacz jest gatunkiem pospolitym na pniach i w koronach drzew, a także na krzewach – zarówno liściastych, jak i iglastych. Coraz częściej zamieszkuje środowiska antropogeniczne, np. ściany domów. Zimę spędza pod korą martwych drzew. W ciągu dnia siedzi albo w rurkowatej kryjówce z połączonych przędzą liści, albo pod korą; tu także odbywa gody i składa jaja. Jest nocnym drapieżcą, polującym głównie na owady bezskrzydłe i skoczogonki. Podobnie jak u większości naszych pająków, samce motacza nadrzewnego osiągają dojrzałość płciową wcześniej niż samice – w maju i czerwcu. Dojrzałe osobniki obu płci spotyka się do sierpnia, wtedy również są aktywne rozrodczo. Samce Anyphaena accentuata znane są z niezwykłych zachowań godowych. Aby zachęcić samicę do kopulacji, bębnią nogogłaszczkami i pierwszą parą nóg w jej kryjówkę, jednocześnie wibrują odwłokiem, wydając brzęczące sygnały, stąd w Europie bywają nazywane pająkami brzęczącymi (ang. “buzzing spiders”). Z racji pospolitego występowania, w Europie Środkowej gatunek nie wymaga szczególnych zabiegów ochronnych, choć odejście o monokultur iglastych (gł. sosnowych) na rzecz lasów mieszanych i pozostawianie w lesie martwego drewna z pewnością sprzyjałoby nie tylko motaczowi, ale i innym gatunkom flory i fauny. O tegorocznym wyborze motacza nadrzewnego zdecydowało kila powodów. Po pierwsze, to dobra okazja do zaprezentowania przedstawiciela niezbyt pospolitej rodziny pająków. Po drugie, dzięki ubarwieniu odwłoka, gatunek jest łatwo rozpoznawalny, a to z kolei pozwoli uzyskać więcej danych o jego biologii i rozmieszczeniu. Po trzecie, można go obserwować przez cały rok – i to nie tylko w terenie, ale też w naszych domach, gdzie na przykład może dostawać się wraz ze świąteczną choinką. Wreszcie, po czwarte, samce wydają dźwięki, a to wcale nie jest wśród pająków częste. W tegorocznych wyborach pająka roku 2015 brało udział 83 arachnologów i 26 krajów. Głosowanie było koordynowane przez Natural History Museum of Vienna, Arachnologische Gesellschaft (AraGes) i European Society of Arachnology (ESA). Tłumaczenie i redakcja tekstu: Prof. Dr. hab. Marek Michał Żabka

Den europeiska spindeln för år 2015

Trumspindeln – Anyphaena accentuata (Walckenaer 1802)

Trumspindeln, Anyphaena accentuata (Walckenaer, 1802) tillhör familjen spökspindlar (Anyphaenidae). Det finns något över 500 arter av spökspindlar, bara sex av dem finns i Europa och endast en av dem, trumspindeln, når Nordeuropa. I Sverige är den känd norrut till Medelpad. Både i Norge och Finland är den funnen som nordligast på ungefär samma breddgrad. Spökspindlarna har många likheter med säckspindlarna (familjen Clubionidae) men har andningsöppningarna till trakéerna betydligt längre fram, ungefär mitt på bakkroppens undersida. De finns långt bak, nära spinnvårtorna hos säckspindlar och de flesta andra spindlar. Trumspindeln och de andra spökspindlarna är i värme mycket aktiva djur med ett ovanligt välutvecklat andningssystem. Trakésystemet är 3-4 gånger större än hos säckspindlarna. Till skillnad mot säckspindlarna har spökspindlarna klubbformade häfthår på fötterna. Honorna hos trumspindeln har en kroppslängd på 5-9 mm. Hanarna är något mindre, 4-7 mm långa. Trumspindeln är lätt att känna igen på de fyra små mörka och kantiga fläckarna på bakkroppens ovansida. De liknar tillsammans  två par slokmustascher och jämförs ibland med bilmärket hos ett känt franskt bilmärke. Kroppsfärgen är ljusgul till brun och framkroppen har på sidan mörka sågformade band. Benen är bandade i gult och brunt. Hanarnas kroppsteckning är oftast mer kraftig och tydlig. Honan är ljus innan hon lägger ägg, men blir därefter mörkare. Trumspindeln är vanlig i större delen av Europa och saknas bara i kallare områden i norr och högt upp i bergsområden, över 1100 m.ö.h. De föredrar trädstammar och -kronor av lövträd, men vistas ofta också på buskar och barrträd. Den är inte ovanlig i trädgårdar och kan ibland ses leta efter byten på husväggar. Honorna gör ett gömsle i hopspunna löv. I dessa gömslen sker också parningen och honans äggläggning. Hanarna gör sällan gömslen. Hanarna har ett märkligt beteende vid uppvaktning av honorna. De trummar med sina pedipalper och första paret ben på honans gömsle och samtidigt vibrerar de med sin bakkropp, som då orsakar ett surrande ljud. De är nattaktiva predatorer som mest jagar små vingade insekter. Mest aktiva är de på efternatten. Även på vintern är de aktiva vid temperaturer ner till några minusgrader när andra spindlar och insekter ligger i dvala. Säkerligen en stor fördel när det gäller att fånga byten. På vinterhalvåret hittar man dem som nästan vuxna, som subadulta. Vuxna blir det på senvåren då de gör en sista hudömsning. Vuxna honor kan man hitta från maj till slutet av sommaren. Vanligast är de i maj och juni. De mer kortlivade hanarna hittar man nästan bara i maj och juni. Sällan ser man vuxna senare på året. Arten är inte hotad utan livskraftig och vanlig där den finns. Den missgynnas av granplanteringar och gynnas av öppna löv- och blandskogar, liksom av äldre eller döda träd med lös bark. Trumspindeln valdes till årets spindel av flera orsaker. Den har ett ovanligt beteende, både trumningen och surrandet under uppvaktningen och annars, den är lätt att känna igen, har en vid utbredning och den tillhör en familj som inte blivit vald till årets spindel tidigare. Dessutom kan den hittas under alla årstider, både nära hus och i skogar. Årets europeiska spindeln 2015 röstades fram av 83 arachnologer från 26 olika europeiska länder. Christoph Hörweg och Lars J. Jonsson

Kontakt Sverige

Lars J. Jonsson, Högskolan Kristianstad, 291 88 Kristianstad lars.jonsson(a)hkr.se