2019 Myrmarachne formicaria

Spider of the year 2019

Ant mimic jumping spider

Myrmarachne formicaria (De Geer, 1778)

Myrmarachne formicaria

Myrmarachne formicaria

Information

The ant mimic jumping spider Myrmarachne formicaria (De Geer, 1778) belongs to the jumping spider family (Salticidae). Worldwide, this family has 6,089 species, 345 of which are found in Europe. The genus Myrmarachne is represented by three species in Europe, whereby only this species is found in Central Europe.

Myrmarachne formicaria is distributed across the Palearctic, occurring naturally in Europe and introduced into the USA. In Austria and Germany, for example, it is found widely in flat to hilly areas up to 800 meters above sea level, where it particularly favours warmer areas. In places it can occur quite frequently and is not generally regarded as endangered.

Contacts

Maps and Photos

Literature

Information in other languages

--ALBGCZDEDKESFIITPLSE

Merimanga e Vitit 2019

Merimanga milingonë – Myrmarachne formicaria (De Geer, 1778) Merimanga milingonë, Myrmarachne formicaria (De Geer, 1778), i përket familjes së merimangave kërcyese (Salticidae). Në mbarë botën, kjo familje ka 6,089 lloje, nga të cilat 345 jetojnë në Evropë. Gjinia Myrmarachne përfaqësohet nga tre lloje në Evropë, ku vetëm ky lloj gjendet në Evropën Qendrore. M. formicaria është e shpërndarë përgjatë Palearktikut, por së fundmi i ka zgjeruar kufijtë e saj të shpërndarjes deri në USA, ku është introduktuar nga njerëzit. Në Austri dhe Gjermani, për shembull, ajo gjendet gjerësisht në zonat e rrafshëta dhe kodrinore deri në 800 m mbi nivelin e detit, ku kryesisht preferon zonat e ngrohta. Ky lloj gjendet shpesh në këto zona dhe nuk është cilësuar si në rrezik zhdukjeje. Ashtu si të gjitha merimangat kërcyese, merimanga milingonë nuk ndërton një rrjetë për të kapur prenë e saj, por pret – ose e ndjek atë. Ato jetojnë kryesisht në tokë ose në mbetjet e gjetheve, zakonisht afër milingonave që ato imitojnë të tilla si Myrmica rubra ose Formica. M. formicaria gjenden në habitate të ndryshme, zakonisht në lëndina të thata ose pemishte të ngrohta, por gjithashtu edhe në vende të lagështa ose të njoma. Ajo mund të gjendet gjatë gjithë vitit, por fazën kryesore të aktivitetit të tyre e kanë nga Prilli deri në Gusht, ndërkohë që preferon të dimërojë në guackat boshe të moluskëve tokësorë. Ndërtimi i jashtëm. Ndryshe nga merimangat e tjera kërcyese që kanë trup të mbledhur, M. formicaria ka trup të zgjatur dhe delikat me gjatësi rreth 5 deri në 6.5 mm i cili i ngjan trupit të një milingone. Ngjyrimi bazë i cefalotoraksit është portokalli–kafe me vetëm zonën e kokës më të errët. Abdomeni oval i zgjatur është i verdhë në portokalli-kafe, me ngjyrim të zi në pjesën e tretë fundore. Abdomeni është i lidhur me cefalotoraksin nga një bel i ngushtë, i ngjashëm më atë të milingonave. Këmbët kanë ngjyrë të verdhë në portokalli me njolla të zeza dhe vija gjatësore anësore. Çifti i parë i këmbëve me njolla të zeza dhe ka metatarse shumë të errëta dhe pak të trasha të cilat ngjasojnë me antenat e milingonave. Madje edhe sytë posterior janë qartësisht të mëdhenj, të ngjashëm me sytë e një milingone në përmasë dhe në pozicion. Femrat kanë zhvilluar normalisht pjesët e gojës, por tek meshkujt këto janë të zgjatura pak a shumë horizontalisht përpara dhe janë të dyja të sheshta dhe të gjata. Në këtë mënyrë të dyja sekset mund të dallohen lehtësisht nga njëri tjetri. Gjatë çiftëzimit, meshkujt i reklamojnë femrave nofullat e tyre massive. Në të njëjtën kohë, këto pjesë të gojës përdoren njëkohësisht në ritualet e betejave në të cilat të dy meshkujt qëndrojnë përballë njëri tjetrit dhe kërcënojnë kundërshtarin e tyre me anë të hapjes gjerësisht të nofullave. Mimikria. Ky lloj imiton morfologjinë dhe lëvizjet e milingonave, por jo me qëllim të ushqyerit me to. Merimanga gjuan miza të vogla dhe shpesh edhe dëmtuesit e bimëve të tillë si afidet. Merimangat përfitojnë më shumë prej faktit se milingonat për arsye të agresivitetit të tyre, kanë më pak armiq, kështu që merimangat sulmohen më rrallë nga grerëzat gërmuese ose ikneumonide, ose nga zogjtë. Merimangat kërcyese imituese të milingonave janë një shembull i vërtetë i mimikrisë mbrojtëse. Gjithashtu, edhe lëvizjet e milingonave janë imituar, kryesisht në mënyrën se si ato ecin. Në vend të stilit ‘tipik’ kërcyes të merimangave, mund të shihen lëvizje ‘si milingonë’ me faza të shkurtëra vrapruese dhe lëvizje valëzuese, sikur të ishte një milingonë në ndjekje të gjurmëve të feromonit. Për më tepër, merimanga përdor vetëm tre nga katër çiftet e këmbëve për ecje, gjatë së cilës çifti i parë i këmbëve mbahet lart në ajër, me qëllim imitimin e antenave të milingonave. Falë lëvizjeve specifike të çiftit të parë të këmbëve, merimanga fsheh sytë e saj të mëdhenj medianë, karakteristikë të Salticidëve. Në Evropën Qendrore ndodhen dy gjini të tjera merimangave kërcyese të ngjashme me milingonat: Synageles dhe Leptorchestes. Merimanga Synageles venator është e gjatë 3 deri në 4 mm, ndërsa Leptorchestes berolinensis ka të njëjtat përmasa me merimangën milingonë, por nuk e ka zonën e syve të ngritur në krahasim me pjesën tjetër të cefalotoraksit. Pse ishte zgjedhur merimanga milingonë kërcyese si Merimanga Evropiane e Vitit? Arsyeja kryesore është sigurisht dukuria e mimikrisë si milingonë, e cila jo vetëm lidhet me formën e trupit të saj por gjithashtu edhe me kopjimin e mënyrës së lëvizjes dhe sjelljes. Kjo është një mënyrë e mrekullueshme e shmangies së grabitqarëve. Duke zgjedhur merimangën e vitit, jo vetëm që do ti kushtohet vëmendje një pak të njohur të kafshëve, por gjithashtu shpresojmë që shkenctarët mund të kontribuojnë me të dhëna rreth shpërndarjes aktuale të tij. Në këtë kontekst, mund të shijoni këtë merimangë të vitit 2019 dhe të na ofroni ndihmë me të dhënat e vendndodhjes suaj ose me dokumentime fotografike të këtij lloji. Merimanga Evropiane e Vitit është përzgjedhur nga 83 araknologë nga 26 shtete Evropiane. Kordinimi i votave është realizuar nga Muzeu i Historisë së Natyrës së Vjenës, së bashku me ‘ArachnologischeGesellschaft’ (AraGes) dhe Shoqatën Evropiane të Araknologjisë.   Christoph Hörweg & Blerina Vrenozi.

Паяк на 2019 година

Мравкоподобен скачащ паяк – Myrmarachne formicaria (De Geer, 1778) Мравкоподобният скачащ паяк Myrmarachne formicaria (De Geer, 1778) принадлежи към семейството на скачащите паяци (Salticidae). В световен аспект, това семейство обхваща 6,089 вида, 345 от които са намерени и в Европа. Род Myrmarachne е представен от три вида в Европа, докато в Централна Европа е намерен само този вид. Myrmarachne formicaria е разпространен в Палеарктика и е интродуциран и в САЩ. В Австрия и Германия е намиран както в низините, така и в хълмисти територии достигащи до 800 метра над морското равнище, където предпочита по-топли хабитати. На места е често срещан и не се смята за застрашен. Противно на много други скачащи паяци, които имат компактно тяло (зебровия скачащ паяк), Myrmarachne formicaria има удължено и тънко тяло около 5 до 6.5 mm дълго, приличащо на мравка. Основното оцветяване на главогръда е оранжево-кавяво, като само главовата част е по тъмна. Удълженото, но овално коремче е жълто до жълто-кафяво, като задната част е най-тъмна. Коремчето се свързва с главогръда с тънка връзка, наподобяваща петиолуса на мравките. Краката са жълти до оранжеви с черни петна и надлъжни черни линии отстрани. Първата двойка крака имат много черни и леко удебелени метатарзи, които наподобяват антените при мравките. Задните очи са много големи и по размери и позиция също напомнят очите при мравките! Женските имат нормално развит устен апарат, но този при мъжките е развит хоризонтално, като челюстите са плоски и удължени. По този начин двата пола могат лесно да бъдат различени. По време на чифтосването, мъжките впечатляват женските със своите големи челюсти. В същото време, последните се използват при ритуалните двубои, когато два мъжки стоят един срещу друг и се заплашват с широко отворените си челюсти. Като всички скачащи паяци, мравкоподобният скачащ паяк не строи ловна мрежа, а стои и дебне своята жертва. Паякът живее предимно на земята или по шумата, обикновено в близост с мравки, които те имитират, като например Myrmica rubra или представители на род Formica. Паяците са намирани в различни хабитати, обикновено сухи поляни или топли овощни градини, но могат да бъдат видени и във влажни места, като влажни ливади, както и по крайбрежната тръстика. Мравкоподобният скачащ паяк е активен през годината в периода Април – Август. Зимува в празни черупки от миди или охлюви. Видът имитира успешно проявите и движението на мравките, но не с цел да се храни с тях. Паякът лови малки мушици, комари и листни въшки. Паяците се възползват от това, че мравките поради своята агресивност нямат много врагове, така и паяците са по малко изложени на атаките на риещите оси и птиците. Мравкоподобният скачащ паяк е правдоподобен пример за защитна мимикрия. Движението на мравките е също успешно имитирано от паяка: най-напред походката. Вместо типичния за скачащите паяци начин на придвижване с накъсани подскоци се наблюдават бягане на къси разстояния и движения с първия чифт крака във въздуха, наподобяващи махането на антените при мравките – като че ли паякът, подобно на мравка, следва феромонна следа. Също така, заради това наподобяване на антените на насекомото, паякът използва само три двойки крака за ходене. Благодарение на специфичните движения на предните крака дори и характерните огромни и подобни на фарове средни очи на предния ред са умело прикрити. В централна Европа и на Балканите се срещат още два рода скачащи паяци, които наподобяват мравки - Synageles и Leptorchestes. Synageles venator достига на размер само 3-4 мм, докато Leptorchestes berolinensis е на размер като Myrmarachne formicaria, но за разлика от последния няма висок очен хълм. (Бележка на преводачите: в България се срещат още няколко вида от тези два рода – Leptorchestes mutilloides, Synageles dalmaticus и Synageles hilarulus.) Защо мравкоподобният скачащ паяк беше избран за европейски паяк на годината? Основната причина е, разбира се, неговата мравкоподобна мимикрия, която засяга не само формата на тялото му, но дори и имитацията на походка и поведение. Това е един чудесен начин за избягване на хищници. Избирайки паяк на годината, ние не само искаме да обърнем внимание на една по-малко популярна група животни, но се надяваме и учените да допринесат с данни за неговото настоящо разпространение. Така че се радвайте на паяка на годината и ни помогнете с информация за находище или снимка, с която сте документирали вида. Европейският паяк на годината е избран от 83-ма арахнолози от 26 европейски държави. Гласуването е координирано от Природонаучния музей във Виена заедно с Германското арахнологично дружество (AraGes) и Европейското арахнологично общество. Симеон Инджов & Христо Делчев

Evropský pavouk roku 2019

Skákavka mravenčí – Myrmarachne formicaria (De Geer, 1778) Skákavka mravenčí patří do čeledi skákavkovitých (Salticidae). Na celém světě je známo 6089 druhů skákavek, z toho v Evropě jich je známo 345. Rod Myrmarachne je v Evropě zastoupen třemi druhy, v České republice pouze skákavkou mravenčí.   Skákavka mravenčí se vyskytuje v celé palearktické oblasti včetně Evropy. Byla také zavlečena do USA. V České republice se vyskytuje především v nižších oblastech s teplejším klimatem. Kvůli vazbě na mizející typy mokřadů byla zařazena mezi ohrožené druhy (anglický IUCN ekvivalent tohoto stupně ohrožení je vulnerable). Na rozdíl od většiny našich skákavek má skákavka mravenčí štíhlé protáhlé tělo (u samců dlouhé 6–8 mm, u samic 5–6 mm) značně připomínající tělo mravence. Hlavová část hlavohrudi je zdvižená, černá, hrudní část je rezavá. Podlouhlý zadeček je vpředu rezavý, zaškrcený, zadní polovina je černá. Na hlavohruď je napojen úzkým pasem, podobně jako je tomu u těla mravenců. Nohy jsou žluté až rezavé, s černými skvrnami po stranách. Metatarzální a částečně i stehenní článek předního páru nohou je černý, přední nohy tím připomínají tykadla mravenců. Dokonce zadní oči připomínají svojí velikostí a umístěním oči mravenců. Skákavka mravenčí nenapodobuje mravence pouze tvarem a zbarvením těla, ale také svými pohyby. Místo toho, aby se pohybovala trhavými pohyby typickými pro skákavky, přerušovaně pobíhá a vlní se přesně tak, jako pobíhají mravenci sledující feromony vyznačené cestičky. Navíc skákavka mravenčí chodí pouze po zadních třech párech nohou, prvním párem napodobuje mávání tykadel mravenců. Díky těmto pohybům jsou také zakryté nápadné přední oči, které u skákavek vypadají jako reflektory. Skákavka mravenčí nenapodobuje mravence proto, aby se k nim mohla přiblížit a lovit je jako to dělají například pavouci mravčíci (agresivní mimikry). Její kořistí bývají malé mouchy či mšice. Napodobování mravenců jí slouží k ochraně. Kvůli agresivitě se mravencům vyhýbají predátoři, pavouci jim podobní nejsou tak často napadáni lumčíky, hrabalkami či ptáky. Jedná se tedy o typický příklad ochranných mimikry. Chelicery samic mají normální tvar, ale chelicery samců jsou protáhlé, shora zploštělé, mířící dopředu. Díky tomuto znaku se u skákavky mravenčí snadno rozeznají pohlaví. Takto modifikované chelicery používají samci během námluv pro upoutání pozornosti samice a pro odstrašení případných rivalů. Děje se tak během ritualizovaných potyček, při nichž stojí samci proti sobě s široce rozevřenými chelicerami. Stejně jako u jiných skákavek i skákavka mravenčí nestaví sítě k lapání kořisti, na svoji kořist číhá nebo jí může i aktivně vyhledávat. Skákavka mravenčí žije na povrchu země, v detritu či v trávě, často na místech s bohatým výskytem mravenců, které napodobuje, jako je Myrmica rubra nebo druhy rodu Formica. Úkryty si buduje z listů stočených pomocí vláken. Vyskytuje se jednak na suchých biotopech jako jsou stepní trávníky či slunné lesní okraje, ale také na mokřadech včetně mokrých luk či litorálů rybníků. Dospělí jedinci mohou být nalezeni během celého roku, nejaktivnější jsou však mezi dubnem a srpnem. Pro přezimování využívá skákavka mravenčí často prázdné ulity plžů. Vedle skákavky mravenčí se v České republice vyskytují další čtyři druhy skákavek věrně napodobující mravence. Žádná z nich ale nemá zdviženou hlavovou část hlavohrudi, jak je tomu u skákavky mravenčí. Nejhojnější z nich je skákavka štíhlá (Synageles venator), která se roztroušeně vyskytuje na celé České republice. Skákavka protáhlá (Synageles hilarulus) se vyskytuje na jižní Moravě, vzáčně byla zaznamenána na stepích na Křivoklátsku. Skákavka útlá (Synageles subcingulatus) je doposud známá pouze z Bílých Karpat. Poměrně velká skákavka mravencovitá (Leptorchestes berolinensis) se vyskytuje v nejteplejších oblastech republiky – jak na jižní Moravě tak ve středních a severozápadních Čechách. Evropský pavouk roku je vybírán 83 arachnology z 26 evropských zemí. Proč byla pro letošní rok zvolena skákavka mravenčí? V prvé řadě kvůli svým dokonalým mravenčím mimikry, které nezahrnují pouze morfologii pavouka, ale i jeho chování. Jedná se o fascinující příklad účinné obranné strategie chránící před predátory. Vedle popularizace pavouků by měla tato volba sloužit k získání více informací o rozšíření tohoto našeho pozoruhodného a ohroženého drhu. Proto bychom chtěli čtenáře požádat o informace o pozorování doložené fotografií. Údaje zasílejte na e-mailovou adresu rezac(a)vurv.cz. Christoph Hörweg & Milan Rezac

Die Europäische Spinne des Jahres 2019

Die Ameisenspringspinne – Myrmarachne formicaria (De Geer, 1778) Die Ameisenspringspinne, Myrmarachne formicaria (De Geer, 1778), gehört zur Familie der Springspinnen (Salticidae). Diese Spinnenfamilie zählt weltweit 6.089, und in Europa 345 Arten. Die Gattung Myrmarachne ist in Europa mit 3 Arten vertreten, in Mitteleuropa sowie in Österreich kommt nur diese eine Art vor. Myrmarachne formicaria ist paläarktisch verbreitet, wobei sie in ganz Europa natürlich vorkommt, während sie in die USA eingeschleppt worden ist. In Österreich und Deutschland ist die Art in der planar-kollin Höhenstufe (bis 800m Seehöhe) flächendeckend verbreitet, wo sie vor allem in wärmebegünstigten Gebieten auftritt. Sie kann stellenweise sogar sehr häufig angetroffen werden, und gilt in Österreich als nicht gefährdet. Im Gegensatz zu vielen anderen Springspinnen und deren gedrungenem Körper (wie z.B. der Zebraspringspinne) hat Myrmarachne formicaria einen länglich-zarten Körper mit einer Länge von 5-6,5 mm, der dem einer Ameise ähnelt. Die Grundfärbung des Vorderleibs ist orangebraun, nur der Kopfbereich ist dunkel abgesetzt; der länglich-ovale Hinterleib, der gelblich bis orangebraun, und im hinteren Drittel schwärzlich gefärbt ist, ist mit dem Vorderleib über eine schmale Struktur verbunden, die an den Petiolus einer Ameise erinnert. Die Beine sind gelblich bis orange gefärbt, und weisen seitlich schwarze Flecken und Längsstreifen auf. Das erste Beinpaar ist gebändert und hat sehr dunkle Metatarsi, ist auch etwas dicker, und erinnert dabei an die Antennen von Ameisen. Selbst das hintere Augenpaar ist relativ groß, wodurch es in Größe und Position dem einer Ameise ähnelt! Während die Chelizeren der Weibchen normal ausgebildet sind, stehen die der Männchen fast waagerecht nach vorne, und sind zudem stark verlängert und flach, wodurch die Geschlechter auch gut zu unterscheiden sind. Die Männchen werben mithilfe ihrer übergroßen Chelizeren während der Paarungszeit um die Weibchen. Gleichzeitig werden diese aber auch bei intensiven Kommentkämpfen eingesetzt, wenn sich zwei Männchen mit weit gespreizten Chelizeren gegenüberstehen und bedrohen. Wie alle Springspinnen baut auch die Ameisenspringspinne kein (Fang-)Netz, sondern lauert ihrer Beute auf oder schleicht sich an die Beutetiere heran. Sie ist hauptsächlich auf der Erdoberfläche und in der Bodenstreu (epigäisch) zu beobachten, meist in der Nähe der von ihr imitierten Ameisen (wie z.B. Myrmica rubra oder Formica-Arten). Sie lebt in sehr unterschiedlichen Lebensräumen, vornehmlich in Trockenrasen oder in warmen Streuobstwiesen, kann aber durchaus auch in feuchten bzw. nassen Standorten wie Nasswiesen oder feuchten Schilfwiesen angetroffen werden. Ameisenspringspinnen sind ganzjährig anzutreffen, ihre Hauptaktivitätszeit erstreckt sich von April bis August. Die Art überwintert gerne in leeren (Land-)Schneckenschalen. Die Art imitiert in Aussehen und Bewegung Ameisen, aber nicht um sich von ihnen zu ernähren. Denn die Spinnen selbst jagen kleine Mücken und Fliegen, häufig auch pflanzensaugende Insekten (z.B. Blattläuse). Sie profitieren vielmehr davon, dass Ameisen wegen ihrer Aggressivität wenig Feinde haben, und somit auch weniger von Schlupf- oder Grabwespen und Vögel attackiert werden, d.h. es handelt sich im Fall der Ameisenspringspinne um eine echte Schutz-Mimikry. Auch in der Bewegung werden die Ameisen nachgeahmt: zum einen beim Laufstil selbst, wo anstelle des „typischen“ ruckartigen Springspinnen-Stils ein „ameisenartiger“ Laufstil mit kurzen Laufphasen und wellenartigen Bewegungen zu erkennen ist, so als ob eine Ameise einer Pheromonspur folgen würde; zum anderen benutzt die Ameisenspringspinne lediglich 3 der 4 Beinpaare zum Laufen, wobei das beim Laufen nicht genutzte erste Beinpaar – gleich den Antennen der Ameisen – erhoben getragen wird. Durch entsprechende Bewegungen der Beine werden überdies die für Springspinnen charakteristischen scheinwerferartig vergrößerten vorderen Mittelaugen beim Laufen geschickt verdeckt. In Mitteleuropa kommen zwei weitere Gattungen mit ameisennachahmenden Springspinnenarten vor: Synageles und Leptorchestes, wie z.B. die Ameisenspinne Synageles venator, die überhaupt nur 3-4mm groß ist oder Leptorchestes berolinensis, die zwar ähnlich groß ist wie die Ameisenspringspinne, aber deren Augenregion gegenüber dem übrigen Prosoma nicht auffällig erhöht ist. Warum wurde die Ameisenspringspinne zur Europäischen Spinne des Jahres gewählt? Der Hauptgrund ist natürlich die Ameisenmimikry, die sich nicht nur rein äußerlich im Körperbau, sondern auch im Nachahmen von Bewegungsmustern und Verhaltensweisen zeigt. Eine wunderbare Anpassung dieser Springspinne, um Fressfeinden zu entgehen. Mit der Wahl der Spinne des Jahres soll aber nicht nur eine wenig beliebte Tiergruppe ins rechte Licht gerückt werden, sondern gleichzeitig erhoffen sich die Wissenschaftler, Daten zur aktuellen Verbreitung zu bekommen. In diesem Sinne: erfreuen Sie sich an der Spinne des Jahres und helfen Sie mit ihrer Fundmeldung oder ihrem Foto bei der Dokumentation dieser Art. Gewählt wurde die „Europäische Spinne des Jahres“ von 83 Arachnologen aus 26 europäischen Ländern. Die Koordination der Wahl liegt beim Naturhistorischen Museum Wien, in Zusammenarbeit mit der Arachnologischen Gesellschaft (AraGes) und der European Society of Arachnology (ESA). Christoph Hörweg

Årets edderkop 2019

Myre-efterlignende springedderkop – Myrmarachne formicaria (De Geer, 1778) Den myre-efterlignende springedderkop Myrmarachne formicaria (De Geer, 1778) hører til familien af springedderkopper (Salticidae). Ialt er der kendt 6.089 arter af denne familie, hvoraf 345 findes i Europa. Slægten Myrmarachne er representeret ved tre arter i Europa, men kun denne ene art findes i Central- og Nordeuropa. Arten forekommer i flere omgivende lande som Storbritannien, Tyskland, Sverige og Norge, men er først i 2017 fundet i Danmark – ved Busene på Møn. Myrmarachne formicaria er udbredt over det palæarktiske område. Den forekommer oprindeligt i Europa og er introduceret til USA. I Østrig og Tyskland, for eksempel, er den vidt udbredt i lavlandet og i bjergegne op til 800 meter over havniveau. Her ses den mest på varme skråninger. Lokalt kan den være ganske hyppig, og den opfattes generelt ikke som truet. I modsætning til mange andre springedderkopper som har en kraftig kompakt krop (fx zebraedderkoppen), har Myrmarachne formicaria en aflang og spinkel krop, ca. 5 - 6.5 mm lang, der meget ligner kroppen af en myre. Forkroppen er orange-brun i grundfarven med noget mørkere hoved. Den aflange ovale bagkrop er gul til orange-brun og med sort bagende. Bagkroppen er forbundet med forkroppen ved en tynd stilk svarende til petiolus hos en myre. Benene er gule eller orange med sorte pletter og længdegående striber. Det forreste benpar har tværgående mørke bånd, især er metatarsus (det næstyderste led) mørkt og noget fortykket, så det kommer til at ligne en myres følehorn. Det bageste par øjne, som hos springedderkopper normalt er ganske små, er her usædvanlig store, så de både mht størrelse og position ligner en myres øjne! Hunnerne har normalt udviklede munddele, men hos hannerne er disse kraftigt forlængede fremad og affladede. Herved kan man let skelne kønnene fra hinanden. Under parringsspillet fremviser hannen sine store kæber for hunnen. Kæberne bruges også under rituelle kampe hannerne imellem: to hanner står da truende over for hinanden med vidt åbne kæber. Som andre springedderkopper laver den myre-efterlignende ikke noget fangstnet. I stedet lister den sig ind på sit bytte. Den lever mest på jordoverfladen eller blandt vissent løv, som regel i nærheden af en af de myrearter den efterligner, fx Myrmica rubra eller en af Formica-arterne. Den findes i forskellige habitattyper som tørre græsenge eller varme frugtplantager; den kan dog også finde på fugtigere biotoper så som fugtige enge og i tagrør. Den myre-efterlignende springedderkop kan ses året rundt, men er mest aktiv i perioden april – august. Den ynder at overvintre i tome snegleskaller. Edderkoppen imiterer både udseende og bevægelser hos myrerne, men de spiser ikke myrer. Den jager små fluer og myg og hyppigt også planteskadedyr som bladlus. Edderkoppen kan bevæge sig uforstyrret mellem myrerne og har gavn af myrernes aggressivitet, som også holder edderkoppens fjender på afstand. Den har således relativt få fjender og angribes mindre end andre edderkopper af snyltehvepse, vejhvepse og fugle. Den myre-efterlignende springedderkop er således et ægte eksempel på beskyttelses-mimicry. Myrernes bevægelse efterlignes på forskellig vis i den måde edderkoppen går. I stedet for at benytte den typiske “rykvise” bevægelsesmåde for springedderkopper, bevæger den sig mere myre-lignende med længere løbefaser, ofte med sideværts bølger som om den følger myrernes duftspor. Desuden benyttes kun tre af de fire benpar til gangen, idet det første benpar holdes løftet og afsøger underlaget, ligesom en myre benytter sine følehorn. Samtidig holdes edderkoppens store fremadrettede øjne skjult. I Europa findes to andre slægter af springedderkopper som efterligner myrer: Synageles og Leptorchestes. Myre-edderkoppen Synageles venator er kun 3 - 4 mm long, den findes i Danmark, særlig i den hvide klit langs Vestkysten. Leptorchestes berolinensis er af samme størrelse som M. formicaria. Hvorfor er den myre-efterlignende springedderkop valgt til Årets Edderkop i Europa 2019? Den illustrerer et interessant biologisk fænomen i kraft af den myre-efterligning, som omfatter både udseende og bevægelsesmåde. Det er en spændende måde for et dyr at mindske risikoen fra de naturlige fjender. Ved at vælge Årets Edderkop i Europa ønsker vi ikke blot at sætte lys på en mindre populær dyregruppe, men håber også at kunne øge kendskabet til artens udbredelse. Så derfor: nyd denne spændende art hvis du tager på ferie i Centraleuropa og hjælp os med informationer om dens forekomst (lokalitet og meget gerne foto). Årets Edderkop i Europa vælges af 83 arachnologer fra 26 forskellige europæiske lande. Koordineringen af stemmerne sker ved det Naturhistoriske Museum i Wien, i samarbejde med ‘Arachnologische Gesellschaft’ (AraGes) og European Society of Arachnology. Christoph Hörweg & Søren Toft

Araña del año 2019

Araña-hormiga saltadora europea – Myrmarachne formicaria (De Geer, 1778)

La araña-hormiga saltadora europea Myrmarachne formicaria (De Geer, 1778) pertenece a la familia Salticidae. Esta familia engloba 6.089 especies en el mundo, 345 de las cuales se pueden encontrar en Europa. El género Myrmarachne está representado por tres especies en Europa, donde solo esta especie se extiende más allá del ámbito Mediterráneo: desde Europa Occidental hasta Escandinavia.

Myrmarachne formicaria se distribuye a lo largo del Paleártico, por lo que en Europa está presente de manera natural, pero también se introdujo en EE.UU. Se puede encontrar tanto en zonas llanas como montuosas, hasta los 800 m sobre el nivel del mar (como se ha constatado en Alemania y Austria), donde se ve favorecida especialmente en las zonas más cálidas. En ciertos lugares puede aparecer con bastante frecuencia y en general no se la considera  amenazada.

Al contrario que muchas otras arañas saltadoras, que tienen cuerpos compactos (e.g. el alguacilillo o araña cebra Salticus scenicus),  Myrmarachne formicaria tiene un cuerpo alargado y delicado de alrededor de 5 a 6,5 mm de longitud, que recuerda al de una hormiga. La coloración básica del prosoma es naranja-pardo con únicamente el área cefálica destacada en oscuro.

El abdomen oval y alargado es de amarillo a naranja-pardo, con coloración negra en el último tercio. El abdomen se conecta con el prosoma por una cintura estrecha, similar al pedicelo de una hormiga. Las patas son de color amarillo a naranja con marcas negras y franjas longitudinales a los lados. El primer par de patas está recorrido por una franja y tiene metatarsos muy oscuros y suavemente engrosados que recuerdan a las antenas de una hormiga. Incluso los pares de ojos posteriores son bastante grandes, y ¡similares en tamaño y posición a los ojos de una hormiga!

Las hembras presentan un normal desarrollo de las partes bucales, pero las de los machos se extienden más o menos horizontalmente hacia adelante y son aplanadas y alargadas. De este modo, pueden distinguirse fácilmente ambos sexos. Durante el apareamiento, los machos se anuncian a sí mismos ante las hembras con sus enormes quelíceros. Al mismo tiempo, estas partes bucales son también empleadas en luchas rituales en las que dos machos se mantienen opuestos uno al otro y amenazan a su rival con sus quelíceros totalmente abiertos.

Como todas las arañas saltadoras, esta araña mimética no construye una tela para capturar comida, sino que espera o acecha a sus presas. La araña vive sobre todo en el suelo, o en la hojarasca (i.e. hábitat epigeo), normalmente cerca de las hormigas que imita como Myrmica rubra o especies de Formica. Las arañas se localizan en varios hábitats, normalmente prados secos o huertas cálidas, pero también puede encontrarse en lugares encharcados o húmedos como prados húmedos o bancos de juncos.

Las arañas-hormiga saltadoras europeas pueden encontrarse a lo largo de todo el año con su período de mayor actividad de abril a agosto. Les gusta invernar en conchas vacías de caracoles terrestres.

La especie es una araña mimética con las hormigas o mirmecomorfa, es decir, imita su apariencia y movimiento, pero no para alimentarse de ellas. Por el contrario, caza pequeñas moscas y quironómidos, y también plagas vegetales como áfidos (pulgones). Estas  arañas se benefician del hecho de que las hormigas tienen relativamente pocos enemigos, dada su agresividad. De ese modo, las arañas sufren los ataques de avispas cavadoras, icneumónidas y pájaros, menos frecuentemente que sus congéneres. Las arañas-hormiga saltadoras son así un verdadero ejemplo de mimetismo de protección (batesiano). No hay que olvidar que no son las únicas mirmecomorfas, pues al menos en el área mediterránea europea, en no pocos insectos, y en varias familias de arañas se produce este fenómeno: el género Micaria de las Gnaphosidae, la familia Phrurolithidae, el género Zodarion de las Zodariidae y un solo género de Theridiidae. Además, algunos machos de Linyphiidae guardan cierto parecido, como en Microlinyphia.

Las arañas-hormiga saltadoras también imitan los movimientos de las hormigas: en primer lugar en su modo de andar. En vez de del estilo abrupto “típico” de las arañas saltadoras, podrán verse unos movimientos de hormiga con fases de carrera corta y ondulante, como si fuese una hormiga siguiendo un rastro de feromonas. En segundo lugar, la araña generalmente utiliza solo tres de sus pares de patas para caminar, sosteniendo el primer par en el aire, asemejándose a las antenas de una hormiga. Gracias a movimientos específicos de las patas anteriores, consigue sabiamente ocultar sus enormes ojos medios con forma de foco.

En Europa Occidental hay otros dos géneros de arañas saltadoras que se parecen a hormigas: Synageles y Leptorchestes. La araña hormiga Synageles venator es claramente menor en tamaño, tiene tan solo de 3 a 4 mm de largo y es de las más grandes de las cuatro especies de Synageles presentes en la Península Ibérica (S. albotrimaculatus no llega a los 2 mm). Sin embargo, al menos las hembras de las 3 especies de Leptorchestes presentes en la Península son de tamaño similar a la araña-hormiga saltadora, pero no presentan el área ocular elevada en comparación al resto del prosoma (L. berolinensis, L. peresi y L. mutilloides).

¿Por qué se eligió la araña-hormiga saltadora como Araña Europea del Año? La razón principal es, por supuesto, su mimetismo con las hormigas, que no solamente afecta a su forma corporal, sino también copia los patrones de desplazamiento y  comportamiento. Es una asombrosa manera de evitar la depredación para esta araña saltadora.

Mediante la elección de la Araña Europea del Año, no solamente queremos resaltar un grupo menos popular de animales, sino también esperamos que los científicos puedan aportar datos sobre su distribución actual. En este sentido, disfruta la Araña del Año y ayúdanos con información de tu localidad o una foto para documentar esta especie. Será también de interés que incluyas información o fotografías de las hormigas que conviven con ella.

La Araña Europea del Año se escoge por 83 aracnólogos de 26 países europeos. La coordinación de la votación se lleva a cabo por el Museo de Historia Natural de Viena, junto a la sociedad “Arachnologische Gesellschaft” (AraGes) y la Sociedad Europea de Aracnología (ESA).

Christoph Hörweg & Pablo Carballo

Eurooppalainen vuoden hämähäkki 2019

Muurahaista jäljittelevä hyppyhämähäkki – Myrmarachne formicaria (De Geer, 1778) Muurahaista jäljittelevä Myrmarachne formicaria (De Geer, 1778) kuuluu hyppyhämähäkkien heimoon (Salticidae). Maailmanlaajuisesti tähän heimoon kuuluu yli 6100 lajia, ja se on lajirikkain hämähäkkiheimo. Euroopassa tavataan noin 350 hyppyhämähäkkilajia. Suvussa Myrmarachne on Euroopassa kolme lajia, mutta vain yksi niistä esiintyy Keski- ja Pohjois-Euroopassa. Myrmarachne formicaria on levinnyt luontaisesti kautta Palearktisen alueen, mutta puuttuu sen pohjoisimmista osista. Lisäksi se on kulkeutunut ihmisen mukana Pohjois-Amerikkaan. Meillä lajia tavataan Suomenlahden, Saaristomeren ja Selkämeren rannikkovyöhykkeellä ja lounaissaaristossa, mukaan lukien Ahvenanmaa, pohjoisessa se esiintyy Vaasan korkeudelle asti. Se voi olla paikoitellen melko runsaslukuinen, esimerkiksi rantaniityillä ja rantakivikoissa. Laji ei ole missään uhanalainen. Monien hyppyhämähäkkien ruumiinrakenne on tanakka, kuten seeprahyppijällä. Sitä vastoin Myrmarachne formicaria on sirorakenteinen; sillä on solakka ruumis pituudeltaan 5-6.5 mm, ja se muistuttaa muurahaista. Eturuumiin perusväri on oranssinruskea, ja pään alue silmien ympärillä on tumma. Myös ovaalinmuotoinen takaruumis on oranssinruskea, ja sen takimmainen kolmannes on musta. Taka- ja eturuumis liittyvät toisiinsa kapealla vyötäröllä, joka on samankaltainen kuin muurahaisen petiolus. Jalat ovat keltaiset tai oranssit, ja niissä on mustia kuviointeja ja sivuilla pituusjuovat. Etumaiset raajoissa on tummia vyöhykkeitä, ja niissä on hyvin tumma ja hieman paksuuntunut metatarsus, joten ne muistuttavat muurahaisten tuntosarvia. Takimmaisen silmäparin silmät ovat melko suuret, ja niiden koko ja sijainti muistuttaa muurahaisen silmiä! Naaraiden suuosat ovat normaalisti kehittyneet, mutta koiraiden kelikerit, leuat, ulottuvat lähes vaakatasossa eteenpäin ja ovat sekä litistyneet että pidentyneet. Näin ollen eri sukupuolet on helppo tunnistaa. Parittelun yhteydessä koiraat mainostavat itseään naaraille massiivisten leukojensa avulla. Samoin niitä käytetään rituaalinomaisissa taisteluissa, joissa kaksi koirasta on vastakkain ja uhkailee kilpailijaansa leveälle avatuin leuoin. Kaikkien hyppyhämähäkkien tapaan Myrmarachne formicaria pyydystää saaliinsa ilman pyyntiverkkoa, sen sijaan se odottaa vaanien saalistaan. Laji elää maan pinnalla tai lehtikarikkeessa; yleensä lähellä muurahaisia, joita se jäljittelee; näitä ovat viholais- (Myrmica) tai punamuurahaislajit (Formica). Meillä lajia tavataan etenkin lähellä merenrantaa, kuten niityillä ja ruokovalleissa; Keski-Euroopassa se elää monenlaisissa elinympäristöissä, usein lämpissä ja kuivissa paikoissa. Lajia voi tavata kautta vuoden, aktiivisuuskausi ulottuu toukokuusta syyskuuhun. Se talvehtii mielellään tyhjissä maakotiloiden kuorissa. Myrmarachne formicaria jäljittelee ulkonäöltään ja liikkeiltään muurahaisia, mutta ei saalistaakseen niitä. Se pyydystää ravinnokseen pieniä kärpäsiä ja sääskimäisiä kaksisiipisiä, ja yleisesti myös kasvien tuholaisia, kuten kirvoja. Muurahaisten jäjittelyn hyöty on siinä, että muurahaisilla on agressiivisuutensa takia suhteellisen vähän vihollisia. Siksi esimerkiksi loispistiäiset, tiepistiäiset ja linnut ahdistavat näitä hämähäkkejä harvoin. M. formicaria on siis hyvä esimerkki suojelevasta mimikrystä. Myrmarachne formicaria jäljittelee muurahaista myös liikkeissään ja muussa käyttäytymisessään, etenkin liikkuessaan. Hyppyhämähäkeille tyypillisen katkonaisen, hyppivän, liikkumisen sijaan se juoksee lyhyin pyrähdyksin kuten muurahaiset, ja sen voi nähdä tekevän aaltomaisia liikkeitä kuten ferominijälkeä seuraava muurahainen. Lisäksi hämähäkki käyttää kulkiessan vain kolmea neljästä jalkaparistaan, ja ensimmäinen jalkapari on kohotettuna ilmaan näyttäen muurahaisen tuntosarvilta. Raajojen erikoiset liikkeet kätkevät taitavasti hyppyhämähäkille tyypilliset suurikoiset “ajovalojen kaltaiset” keskisilmät. Suomessa tavataan toinenkin muurahaista muistuttava hyppyhämähäkkilaji, Synageles venator. Se on kooltaan selvästi pienempi, ruumis on vain 3-4 mm pituinen. Keski-Euroopassa on muutama muukin muurahaista jäljttelevä hyppyhämähäkkilaji. Miksi Myrmarachne formicaria on valittu Euroopan vuoden hämähäkiksi? Pääsyynä on luonnollisesti sen muurahaisten jäljittely, joka ei koske vain ruumiin muotoa vaan myös liikkumistavan ja muun käyttäytymisen kopiointia. Se on lajille hieno keino välttää saalistusta. Valitsemalla vuoden hämähäkin haluamme tuoda valokeilaan tämän vähemmän tunnetun ja hieman epäsuosittun eläinryhmän, ja toivomme myös keräävämme uutta tietoa vuoden lajin nykyisestä levinneisyydestä, erityisesti yleisöltä saatavien kuvien avulla (yhteystiedot: S. Koponen, eläinmuseo, Turun yliopisto; sepkopo(at)utu.fi). Eurooppalaisen vuoden hämähäkin valitsi 83 araknologia (hämähäkkien tutkijaa) 26:sta Euroopan maasta. Äänestyksen koordinoi Wienin Luonnonhistoriallinen museo yhdessä hämähäkkitutkijoiden seurojen ‘Arachnologische Gesellschaft’ (AraGes) ja ‘European Society of Arachnology’ kanssa. Christoph Hörweg & Seppo Koponen

Ragno dell’anno 2019

Ragno formica – Myrmarachne formicaria (De Geer, 1778) Il ragno formica Myrmarachne formicaria (De Geer, 1778) appartiene alla famiglia dei Salticidae. A livello mondiale questa famiglia conta 6,089 specie, 345 delle quali sono presenti in Europa. Il genere Myrmarachne è rappresentato da 3 specie in Europa, di cui soltanto M. formicaria è nota per l’Italia. Si tratta di una specie Paleartica, che recentemente ha esteso il suo areale agli Stati Uniti per introduzione mediata dall’uomo. In Italia la specie si ritrova in zone di pianura e di mezza montagna fino ai 100 metri di quota circa. La specie non è soggetta a misure di protezione. A differenza di altri Salticidi, che in genere hanno il corpo compatto e tozzo (si pensi al ragno zebrato Salticus zebraneus) Myrmarachne formicaria presenta un corpo esile ed allungato, lungo circa 6 mm che ricorda marcatamente il corpo di una formica. La colorazione di base del cefalotorace è bruna tendente all’arancio, con la zona oculare più scura, quasi nera. L’addome è allungato tendente al giallo scuro prossimalmente e al bruno nero nella parte distale. L’addome è connesso al cefalotorace da un pedicello molto sottile, che ricorda molto la vita stretta delle formiche. Le zampe sono giallastre-aranciate con delle striature nere sui fianchi. Il primo paio di zampe presenta delle bande nere ed il metatarso è ispessito e scuro, a ricordare fortemente l’antenna di una formica. Anche la parte oculare è allargata nella sua mediale del cefalotorace, e conferisce al ragno anche in questa parte del corpo un aspetto da formica! Le femmine hanno le parti boccali normalmente sviluppate, mentre quelle del maschio si estendono orizzontalmente verso l’avanti e sono allungate e appiattite. I due sessi sono quindi molto ben riconoscibili l’uno dall’altro. Durante la ricerca del partner, i maschi esibiscono i loro massicci cheliceri alle femmine. Allo stesso modo, quando i maschi si fronteggiano nelle battaglie rituali mostrano i cheliceri divaricati ai propri rivali. Come in altri Saliticidi, questi ragni non costruiscono la tela per cacciare le prede, ma le tendono degli agguati, saltando loro direttamente addosso. M. formicaria vive tipicamente negli strati superficiali della lettiera, in genere in prossimità dei formicai delle formiche che imitano, in genere specie di Myrmica o di Formica. Si ritrovano in habitat diversi, in prati aridi o anche in vicinanza di aree umide, come paludi, prati umidi e canneti. I ragni formica si ritrovano tutto l’anno, con fasi attive principalmente in tarda primavera e inizio estate. Durante l’inverno non è inusuale trovarli a svernare nella conchiglia dei molluschi terrestri. La specie non imita le formiche per ingannarle e nutrirsene. Il ragno si nutre infatti di piccoli moscerini e afidi. Per questa specie, il vantaggio di assomigliare ad una formica viene dal fatto che in questo modo riduce il rischio di predazione da parte di altre specie, che in genere percepiscono le formiche come animali aggressivi e pericolosi da cui stare alla larga. In questo modo il ragno riduce l’attacco da parte di imenotteri parassitoidi o dagli uccelli. Questo tipo di mimetismo ha dunque per M. formicaria una funzione primariamente protettiva. Anche i movimenti delle formiche sono imitati da questa specie: in prima battuta il ragno imita la loro camminata. Al posto della tipica andatura da ragno, questa specie impiega movimenti più simili a quelli delle formiche, caratterizzati da piccole corse e movimenti sinuosi, quasi ad imitare le formiche quando seguono i feromoni nell’aria. Inoltre, per spostarsi questa specie utilizza solo tre delle quattro paia di zampe a disposizione, mentre il primo paio viene tenuto in alto ad imitare le antenne delle formiche. Grazie a questi movimenti del primo paio di zampe, il ragno nasconde inoltre i suoi grandi occhi mediani anteriori, tipici dei Salticidi. In Europa ci sono altri generi di Salticidi che imitano le formiche, Synageles e Leptorchestes. In particolare, i Synageles sono ragni di piccole dimensioni (solo 3-4 mm) mentre i Leptorchestes sono di dimensioni simili a Myrmarachne, ma non presentano l’area oculare rialzata. Perchè abbiamo scelto Myrmarachne formicaria come ragno dell’anno? La ragione principale riguarda il suo particolare mimetismo (mirmecomorfismo), che non riguarda soltanto caratteristiche fisiche, ma anche comportamentali, come ad esempio l’imitazione della camminata. E’ un modo veramente originale per diminuire il rischio di essere predati! L’iniziativa del Ragno dell’Anno ha come scopo quello di avvicinare il pubblico ad un gruppo impopolare di animali e di fornire dati interessanti agli studiosi sulla distribuzione delle specie europee. In questo contesto, potete divertirvi a scoprire il Ragno dell’Anno e inviarci fotografie corredate da dati sulla posizione utili a documentare la distribuzione di questa specie in Europa. Il ragno dell’anno è scelto ogni anno da 83 aracnologi di 26 paesi diversi. Il coordinamento del progetto è curato dal Museo di Storia Naturale di Vienna insieme ad ‘Arachnologischen Gesellschaft’ (AraGes) e la Società Europea di Aracnologia (ESA). Christoph Hörweg & Marco Isaia

Europejski Pająk Roku 2019

Myrmarachne formicaria (De Geer, 1778) Zwycięzcą tegorocznego plebiscytu jest mrówkokształtny gatunek Myrmarachne formicaria (De Geer, 1778). Reprezentuje rodzinę skakunowatych (Salticidae) - najliczniejszą wśród pająków, bo obejmującej 6100 znanych gatunków. W Europie jest ich 345, a w Polsce 62. Rodzaj Myrmarachne znany jest ze wszystkich kontynentów, z wyjątkiem Antarktydy (tam pająków brak zupełnie) i liczy ponad 230 gatunków. Areał występowania Myrmarachne formicaria obejmuje Palearktykę oraz USA – gdzie został introdukowany. W Europie Środkowej znany jest z terenów nizinnych i podgórskich - do wysokości 800 metrów n.p.m. Preferuje siedliska otwarte i nasłonecznione; różnego typu ciepłe murawy, suche łąki, tereny z rzadka porośnięte krzewami. Spotykany bywa nawet w przydomowych ogrodach. Żyje na powierzchni gruntu i ściółki. Doniesienia z Finlandii mówią o nadmorskich plażach, gdzie buduje oprzędy wśród drobnych kamieni. W Polsce występuje dość rzadko i notowany jest z rozproszonych stanowisk, głównie we wschodniej i południowej części kraju. Dieta M. formicaria obejmuje przede wszystkim mszyce i drobne muchówki, w tym meszki. Do głównych wrogów naszego laureata należą osy, rozmaite gatunki owadziarek i ptaki. Dorosłe osobniki spotyka się od kwietnia do września, na miesiące zimowe pająki spędzają w oprzędach w ściółce, wśród kamieni albo w pustych muszlach lądowych ślimaków.

Budowa ciała W odróżnieniu od innych, skakunów, które mają z reguły zwartą i krępą sylwetkę, ciało Myrmarachne formicaria jest wydłużone i delikatne, przypominające pokrojem mrówki. Mierzy ok. 6,5 mm i jest barwy żółtej, pomarańczowej i ciemnobrązowej, ciemniejsze w części głowowej i na końcu odwłoka. Obie tagmy mają charakterystyczne przewężenia i są zespolone cienkim i długim łącznikiem. Nogi są delikatne, w odcieniu żółtym, pomarańczowym i brązowym. Szczękoczułki samców są masywne i wysunięte do przodu.

Mimikra Naśladownictwo innych organizmów jest wśród pająków dość częste, a naśladowanym modelem mogą być mrówki, osy, muchy, modliszki, chrząszcze albo zaleszczotki. Mrówkokształtne skakuny należą do kilkunastu, często niespokrewnionych rodzajów. W Polsce, oprócz M. formicaria mamy jeszcze Synageles venator (Lucas, 1836), Synageles hilarulus (C. L. Koch, 1846) i Leptorchestes berolinensis (C. L. Koch, 1846). Pokrój i barwa ciała mrówkokształtnych pająków dostosowane są do konkretnych gatunków mrówek. W przypadku M. formicaria są nimi Myrmica rubra i gatunki z rodzaju Formica. Wraz ze wzrostem rozmiarów ciała i zmianami ubarwienia pająka w kolejnych etapach cyklu życiowego, naśladowany model może się zmieniać. W licznych przypadkach mimikra jest niemal idealna. Przewężenie głowotułowia i odwłoka oraz poprzeczne barwne pasy idealnie naśladują mrówczy model. Szczękoczułki – szczególnie u samców - są masywne, wysunięte do przodu „udają“ żuwaczki, nogogłaszczki naśladują głaszczki szczękowe, cienkie i delikatne nogi pierwszej pary są uniesione do góry i poruszają się niczym czułki, zaś kądziołki przędne przypominają żądło. Istotnym dopełnieniem jest „nerwowy“ sposób poruszania się i częsta zmiana kierunków – jak u mrówek poszukujących śladów zapachowych. Wreszcie, wiele gatunków emituje specyficzne mrówcze feromony, które dodatkowo kamuflują pająka. Ma to szczególne znaczenia dla tych gatunków, które żyją w mrowiskach i polują na mrówcze larwy. W przypadku M. formicaria chodzi głównie o „psychologiczny“ efekt odstraszania, wszak mrówczej diety u nich nie stwierdzono. Niektóre gatunki z rodzaju Myrmarachne wykazują ciekawe zachowania godowe. Na przykład samce toczą szermiercze pojedynki przy pomocy bardzo wydłużonych szczękoczułków, a zwycięzcy zyskują względy samic – zupełnie jak posiadacze wielkich poroży u jeleniowatych albo barwnych piór u rajskich ptaków czy pawi. Wybór M. formicaria Europejskim Pająkiem Roku 2019 wynikał z kilku powodów. Po pierwsze gatunek jest dobrym przykładem mrówczej mimikry. Po drugie - świetnie nadaje się do promocji pająków, a skakunów w szczególności. Po trzecie – jest łatwo rozpoznawalny, a to daje szanse na uzyskanie danych o jego biologii i rozmieszczeniu. W tegorocznym głosowaniu wzięło udział 83 arachnologów z 26 europejskich krajów. Koordynatorami projektu są: Natural History Museum of Vienna, Arachnologische Gesellschaft (AraGes) i European Society of Arachnology.

Christoph Hörweg & Marek M. Żabka

Wybrane pozycje literatury Allan RA, Capon RJ, Brown WV, Elgar MA 2002 Mimicry of host cuticular hydrocarbons by salticid spider Cosmophasis bitaeniata that prey on larvae of tree ants Oecophylla smaragdina – Journal of Chemical Ecology, 28: 835–848. Ceccarelli FS 2008 Behavioral mimicry in Myrmarachne species (Araneae, Salticidae) from North Queensland, Australia – Journal of Arachnology 36: 344–351. Elgar MA, Allan RA 2006 Chemical mimicry of the ant Oecophylla smaragdina by the myrmecophilous spider Cosmophasis bitaeniata: Is it colony-specific? – Journal of Ethology 24: 239–246. Foelix R 2011 Biology of Spiders. Herberstein E 2011 Spider Behaviour: Flexibility And Versatility. Cambridge University Press, Cambridge. Żabka M 2013 Pajęczy świat. Muzeum i Instytut Zoologii PAN, Warszawa.

Årets spindel 2019 Stackmyrehoppspindeln - Myrmarachne formicaria (De Geer, 1778)   Den myrliknande hoppspindeln Myrmarachne formicaria (De Geer, 1778) tillhör spindelfamiljen hoppspindlar (Salticidae). Det finns 6 089 olika arter av hoppspindlar. Av dessa finns 345 i Europe. I släktet Myrmarachne finns tre arter i Europe, varav endast en i Mellan- och Nordeuropa. Stackmyrehoppspindeln Myrmarachne formicaria har en vid utbredning. Den finns ursprungligt i större delen av Europa, österut till Ostasien och den är på senare tid inkommen till USA. I Sverige är den nästan helt begränsad till de delar av östra Sverige som har kustnära berghällar som blir kraftigt uppvärmda, norrut till Norrland. I Mellaneuropa finns den på låglandet och kullar upp till 800 meter över havet. Den föredrar kraftigt uppvärmda marker. Spindeln är söderut funnen i många olika miljöer som torr gräsmark och varma trädgårdar, men kan också hittas i fuktiga eller våta lokaler som fuktängar och vassbälten. Där den finns kan den vara vanlig. Dess populationer är stabila och den är inte hotad. De flesta hoppspindlar har korta, kompakta kroppar, men stackmyrehoppspindeln har en långsmal och elegant kropp som liknar en stackmyra. Längden på kroppen är 5-6,5 mm. Grundfärgen hos framkroppen är på bröstdelen orangebrun och med huvudet mörkare. Den ovalt avlånga bakkroppen är gul-orange, med svart färg på den bakre tredjedelen. Bakkroppen sitter ihop med framkroppen med en smal midja, som liknar midjan hos en myra. Benen är gula till orange och med svarta markeringar samt längsgående strimmor på sidorna. Första benparet är bandat och har mycket mörka och något förtjockade metatarser (segmentet närmast fötterna) som liknar en myras antenner. Även de bakre ögonparet är förhållandevis stora och påminner i storlek och position ögonen hos myror. Honor har normalt stora käkar, liknande de hos andra hoppspindlar, men de hos hanarna är stora, platta och avlånga, och sticker mer eller mindre rakt ut. Könen är därmed lätta att skilja från varandra. Vid parning visar hanarna upp sina massiva käkar för honorna. Hanarna använder dessa enorma käkar i rituella kamper där två hanar står mitt emot varandra och hotar rivalen med vitt öppnade käkar. Precis som alla andra hoppspindlar gör inte stackmyrehoppspindeln något fångstnät. De sitter på lur eller smyger mot och hoppar till slut på sina byten. Arten lever oftast på marken eller bland gamla löv, inte sällan nära myror som den liknar, som ettermyror Myrmica och stackmyror av släktet Formica. Myrmarachne formicaria är spindeln som ser ut som, går och rör sig som en stackmyra. Arten imiterar stackmyror i utseendet och rörelser, men det gör de inte för att äta av dem. Spindeln jagar insekter som flugor och myggor, men även växtsugare som bladlöss. Fördelen för spindeln med likheten är att den gynnas då myror har relativt få fiender. Att likna en myra kan vara fördelaktigt då myror är dåliga bytesdjur. De är besvärliga, kan bitas, sticka, spruta myrsyra och ofta är de många tillsammans. Ser man en är där ofta fler i närheten som kan hjälpa den. Alltså är stackmyrespindeln mindre ofta attackerad av parasit- eller vägsteklar och av fåglar. Arten är därmed ett bra exempel på skyddande likhet, s.k. Bates mimikry, där en ofarlig art imiterar en som är duktig på att försvara sig. Hoppspindlar brukar gärna hoppa och hoppa långt, därav deras namn. Stackmyrehoppspindeln tillhör de få undantagen. Den springer omkring utan att hoppa. Stackmyrehoppspindeln härmar myrors rörelser, i första hand hur de går. Istället för det mer hoppspindeltypiska abrupta hoppandet så rör spindeln sig i korta snabba ruscher och med våglika benrörelser, liknande dem en myra som följer ett feromonpudrat myrspår. Den ser ut att springa på sex ben och att ha frambenen upplyfta så att de liknar antenner. Så har det också beskrivits i litteratur ett antal gånger. Nyligen spelades deras springande in med en kamera som tar en massa bilder per sekund. De visade sig då att frambenen liksom de andra benen används när de springer, men att de hålls upp vid korta stopp under springandet. Detta gör att de ser ut som om spindeln har antenner och inte använder frambenen. Det lurar nog inte bara människor utan även fåglar och andra möjliga predatorer. Tack vare de särskilda rörelser som spindeln gör med benen så döljs de kraftiga mittersta främre ögonen effektivt. Några andra spindlar liknar också myror mycket. En del är t.o.m. svåra att skilja från myror. De ser ut som myror och rör sig som myror. I alla fall för oss människor. Till dessa hör några hoppspindlar och plattbukspindlar. I landet har vi ytterligare tre hoppspindlar som är extra myrlika de något mindre, 3-4 mm långa, smalmyrespindeln Synageles venator och torvmyrespindeln S. hilarulus. Vi har också ett släkte av plattbukspindlar, släktet Micaria med tio arter i Sverige och fläckig flinkspindel Phrurolithus festivus som lätt förväxlas med myror. En hel del andra spindlar som tillhör andra spindelfamiljer liknar myror men i mindre grad. Vad gjorde att stackmyrehoppspindeln valdes till årets spindel? Huvudskälet är förstås dess skyddande likhet med en myra, både till utseende, beteende och rörelsemönster. Det är ett underbart sätt att undvika predation. Genom att välja Årets spindel så hoppas vi på att få positiv uppmärksamhet för en grupp som inte är så populär hos alla. Vi hoppas också att få ny information om spindeln, som dess utbredning, men också om beteenden, bytesval m.m. Rapportera gärna in fynd på Artportalen (www.artportalen.se). Årets europeiska spindel väljs ut av 83 araknologer från 26 europeiska länder. Detta koordineras av Wiens Naturhistoriska museum tillsammans med Arachnologischen Gesellschaft (AraGes) och European Society of Arachnology (ESA).   Christoph Hörweg & Lars J. Jonsson