2011 Agelena labyrinthica

Spider of the Year 2011

The common labyrinth spider

Agelena labyrinthica (Clerck, 1757)

Agelena labyrinthica

Agelena labyrinthica

Information

Since the genus Tegenaria was first used as a representative of the funnel-web spiders back in 2008 (European Spider of the year 2008), a further representative of this family has been chosen for 2011: the labyrinth spider Agelena labyrinthica).

The labyrinth spider is one of 1146 funnel-web spiders (Family Agelenidae) found world-wide. In Europe there are 180 species and in central Europe about 30.

Contacts

Maps and photos

Literature

Information in other languages

--ALBEBGCZDEDKESFIFRNLPGPLSESR

Merimanga Europiane e vitit 2011

Merimanga e zakonshme e labirintheve – Agelena labyrinthica (Clerck, 1757) Ne vitin 2008 Gjinia Tegenaria u perdor e para si perfaqesuese e merimangave me rrjete gypore (European Spider of the year 2008), dhe nje tjeter perfaqesuese e kesaj familjeje eshte zgjedhur per 2011: merimanga labirinteAgelena labyrinthica). Merimanga labirinte eshte nje nga 1100 merimangat rrjete gypore (Familja Agelenidae) e gjetur ne te gjithe boten. Ne Europe ndodhen 180 lloje dhe ne Europen Qendrore rreth 30. je karakter i rendesishem i familjes eshte cifti i dukshem i spineretave posteriore dysegmentore. Ne merimangen labirinte keto jane te tejzgjatura – me segmentin e dyte pothuajse dyfishin e gjatesise se segmentit bazal. Per ekspertet e merimangave prania e te pakten kater fijeve sensore te imeta (te ashtuquajturat trikobotrie) ne pjesen e siperme te segmentit te fundit, ose te tarsusit, te ciftit te pare te kembeve jane nje ndryshim i rendesishem me familjet e tjera. Persa i perket permasave, merimangat rrjet gypore mund te konsiderohen si mesatarisht te gjata: meshkujt ne menyre tipike arrijne 8-12; femrat 10-14 mm gjatesi trupore. Cefalotoraksi eshte i verdhe ne kafe dhe ka dy shirita te gjere gjatesore te cilet ngushtohen shume ne drejtim te anes se perparme. Ngjyra baze e abdomenit eshte gri ne kafe; nje vije gri gjatesore shoqeruar me ciftet e shiritave te bardhe vazhdon pergjate vijes se mesit– duke krijuar nje lloj strukture si "hale peshku". Kafshet adulte jane gjetur ne menyre tipike ne Korrik dhe Gusht. Merimanga labirinte jeton ne habitatet me diell e te thata me vegjetacion te ulet dhe shkurre te rralla. Ajo mund te gjendet gjithashtu ne pyje dhe anes rrugeve, si dhe nje lendina te thata. Ne Europen qendrore merimanga labirinte eshte e shperndare gjeresisht dhe ne kete menyre shume e zakonshme. Merimanga labirinte nderton rrjeta karakteristike, te shtrira tipikisht midis bimeve dhe vegjetacionit  te ulet; zakonisht afer tokes dhe shume rralle deri ne lartesine 1 m ne shkurre. Nje siperfaqe e sheshte e rrjetes bashkohet ne forme gypi ne nje strehe gypore. Mbi siperfaqen e rrjetes se merimanges ndodhet nje rrjete tre-dimensional prej filli te imet me qellim ndalimin e prese. Nese nje insekt qendron ,mbi siperfaqen e rrjetes, merimanga versulet jashte strehes se vet dhe e mposht ose e vret ate me nje pickim. Ajo orientohet drejt vibracioneve te shkaktuara nga preja. Insektet e vogla qe ngecin ne fijet labirinte siper rrjetes, por qe nuk jane ne contact me siperfaqen e rrjetes, gjithashtu mund te lokalizohen nga merimanga. Kjo ndodh me ndihmen e qimeve te trikobotrieve, te cilat gjithashtu funksionojne si nje sistem ndjesor ne distance te gjate. Madje mundet qe edhe insektet qe fluturojne ngadale mund te sulmohen meqenese merimanga ka nje kohe reagimi shume te shpejte (mesatarisht 160 msek). Edhe syte jane gjithashtu shume te rendesishem per te gjetur rrugen e saj perreth rrjetes. Merimanga reagon ndaj objekteve te zbehta ose te erreta qe ndodhen afer saj. Per me teper syte anterior median mund te zbulojne planin e drites se polarizuar te diellit, e cila po ashtu ndihmon ne orientim. Gjate periudhes se ciftezimit, pikerisht ne mes te Korrikut, mashkulli troket lehte me pedipalpet e tij ne rrjeten e femres me qellim qe te reklamoje veten si nje mashkull. Nese femra eshte gati per tu kopuluar atehere ajo qendron e qete ne strehen e saj, ku ndodh procesi i vertete i ciftezimit. Rreth nje muaj me vone, heret ose vone ne Gusht, femra krijon nje thes te madh dhe te bardhe me veze. Kokoni i brendshem (dhomat aktuale te vezeve me 50-130 veze) mbahet ne ane me shirita rrezore te shumefishte te mendafshit dhe lidhet ne ane te strofulles ku varet lirshem dhe ne menyre elastike. Muri i thesit te vezeve permban fije te dendura te mendafshit duke qene ne kete menyre i maskuar (psh. me humus gjethesh). Te vegjlit celin ne te njejtin vit dhe dimerojne ne strofull; te ushqyer nga e verdha e vezes qe ndodhet ne abdomenin e tyre. Merimangat e reja braktisin mbrojtjen e strofulles ne pranveren e ardhshme. Pergjate nje shetitje ne fshat ne veren e 2011-es, nuk do te ishte e veshtire te gjendej merimanga labirinte e fshehur ne strehen e rrjetes gypore magjepsese, gati per te mposhtur prene me levizje te shpejta prej eksperteje, nga ku ne do te prisnim se bashku per ta pare ate! Christoph Hörweg & Blerina Vrenozi

De Europese spin van het jaar 2011

De Gewone doolhofspin – Agelena labyrinthica (Clerck, 1757) Nadat in 2008 de huisspin was verkozen tot "Europese spin van het jaar" (http://www.arabel.ugent.be/nl.php?page=esy08), is voor 2011 uitzonderlijk terug een vertegenwoordiger van dezelfde familie (de Trechterspinnen) die eer te beurt gevallen: de Gewone doolhofspin (Agelena labyrinthica). De Gewone doolhofspin is één van de zowat 1100 trechterspinnen (familie Agelenidae) die wereldwijd bekend zijn. In Europa leven daarvan 180 soorten en in Midden-Europa is voorlopig een 30-tal soorten gevonden. Een belangrijk familie-kenmerk is het opvallende paar achterste spintepels, dat uit twee segmenten bestaat. Bij de Gewone doolhofspin zijn die extra lang (waarbij het tweede segment bijna tweemaal zo lang is als het basale segment). In termen van grootte kan de Gewone doolhofspin beschouwd worden als middelgroot: de mannetjes bereiken in de regel een lichaamslengte (poten niet meegerekend) tussen 8 en 10mm; vrouwtjes zijn met 9 tot 12mm wat groter. Het kopborststuk (=het voorste van de twee lichaamsdelen bij spinnen) is geelbruin met twee brede donkere lengtestrepen die naar voren toe sterk versmallen. De basiskleur van het achterlijf (=het achterste lichaamsdeel) is grijsbruin; over de rug, langs het midden lopen twee donkere lengtestrepen waartussen een lichter "visgraatpatroon" zichtbaar is. Onvolwassen individuen hebben een aanzienlijk andere kleur, waardoor ze voor vele natuurliefhebbers niet als Gewone doolhofspin herkend worden. Volwassen dieren worden voornamelijk gevonden in juli en augustus. De Gewone doolhofspin leeft van nature in zonnige, droge habitats met lage vegetatie en verspreide struiken. Ze kan ook gevonden worden in bossen en langs paden of in droog grasland, maar bij ons wordt ze ook algemeen aangetroffen in tuinen, waar ze vaak haar web maakt bovenop hagen (zie foto). In centraal Europa is de Gewone doolhofspin wijd verspreid en algemeen. De soort bouwt een karakteristiek web met drie opvallende onderdelen: (i) een horizontaal matachtig gedeelte, (ii) een trechter waarin de spin zich verschuilt en die langs onder geopend is, zodat ze bij gevaar langs daar kan ontsnappen en tot slot (iii) een driedimensionaal netwerk van kriskras gesponnen draden boven het matgedeelte. Aan die ingewikkelde structuur dankt de spin haar naam. De draden boven het matgedeelte dienen om vliegende insecten te onderscheppen. Wanneer die daar tegen vliegen, vallen ze op de horizontale constructie. Wanneer een insect op het web belandt, zal de spin doorgaans heel snel uit haar schuilplaats te voorschijn komen en het insect verdoven of doden via één of verschillende gifbeten. De spin oriënteert zich voor het vinden van de prooi op de trillingen die deze veroorzaakt in het web. Kleinere insecten die verstrikt raken in de draden boven het web, maar die niet op het matgedeelte vallen, worden door de spin gelocaliseerd via speciale bekerhaartjes (trichobothria), die tegelijk functioneren als een sensor-systeem. Mogelijk kunnen zelfs traag vliegende insecten gegrepen worden aangezien de spin een zeer korte reactietijd heeft (gemiddeld 160msec). Om de weg te vinden in haar doolhofweb, zijn ook de acht ogen van de spin belangrijk. Zij blijkt zich te richten op opvallende lichte of donkere objecten in haar omgeving. Daarnaast kunnen de voorste middenogen de vibraties van gepolariseerd zonlicht waarnemen, wat ook helpt bij de oriëntatie. Tijdens de paartijd, zo rond midden juli, tokkelt het mannetje met zijn tasters op het web van het vrouwtje om zijn bezoek aan te kondigen. Als het vrouwtje paringsbereid is, zal ze roerloos in haar schuilplaats blijven zitten. Daar vindt dan de eigenlijke paring plaats, die er voor ons mensen wat ingewikkeld uitziet. Ongeveer een maand later spint het vrouwtje een grote witte eicocon. De binnenste cocon (de eigenlijke eierkamer met 50 tot 130 eitjes) wordt opgespannen tussen verschillende zijden banden, die vastgemaakt zijn aan de wanden van het nest. Soms wordt de eicocon bekleed met bvb. plantenmateriaal voor camouflage. De jongen worden nog geboren in hetzelfde jaar en overwinteren in het nest. Zij voeden zich in die tijd met de eierdooier die in hun achterlijf is opgeslagen. De jonge spinnetjes verlaten de bescherming van het nest in de volgende lente. Het zal niet moeilijk zijn om de Gewone doolhofspin te vinden tijdens de zomer van 2011, ergens op een wandeling op het platteland of zelfs in de eigen tuin. Je zal de spin bij de ingang van haar trechtervormige schuilplaats zien zitten, geduldig wachtend op een prooi om deze snel en met virtuoze handigheid te overmeesteren. We kijken er met u naar uit om deze fascinerende spin terug te zien! Christoph Hörweg & Koen Van Keer

Contact België

Mark Alderweireldt, ondervoorzitter Belgische Arachnologische Vereniging ARABEL vzw. mark.alderweireldt(a)oost-vlaanderen.be

Европейският паяк 2011

обикновен лабиринтен паяк – Agelena labyrinthica (Clerck, 1757) Род Tegenaria беше първият лабиринтен паяк използван, като представител на паяците, които правят фуниевидни мрежи (European Spider of the year 2008), сега, друг представител на това семейство беше избран за паяк на 2011: лабиринтният паяк Agelena labyrinthica. Лабиринтият паяк е един от 1100те вида паяци правещи фуниевидни мрежи (семейство Agelenidae) установени в света. В Европа има 180 вида, а в Централна Европа - 30. Важен семействен белег са удължените дву-сегментни задни паяжинни брадавички. За паяколозите присъствието на поне 4 финни сензорни космици (така наречените трихоботрии) върху горната страна на последното членче (тарзус) на първата двойка крака е важна разлика при отделянето им от другите семейства паяци. По отношение на размера, лабиринтните паяци се приемат, като средно големи: мъжките достигат до 8–12, а женските до 10–14 mm дължина на тялото. Главогръдат е жълто-кафяв декориран с две надлъжни линии, стесняващи се към предната част. Основният цвят на коремчето е сиво-кавяв; сива надлъжна линия свързана с двойка бели шарки наподобяващи рибена кост, представлява централната украса. Възрастните се появяват през Юли – Август. Лабиринтните паяци обитават слънчеви и сухи хабитати с ниска растителност и  разпръснати храсти и шубраци. Могат да бъдат намерени и в гората, окрайнините на гората, както и в сухи тревистиместообитания. В Централна Европа лабиринтните паяци са широко разпространени и често срещани. Лабиринтните паяци строят типични мрежи, опънати сред тревата и ниската растителност; разположени близо до земята и по-редко на височина 1 м, когато са разположени сред храсталаци. Плоската паяжинна пелена постепенно преминава във фуниевидна тръба, където паякът се оттегля при опасност. Над паяжинната повърхност е разположена система от финни паяжинни нишки, представляващи капан за потенциалните жертви. Когато някое насекомо попадне върху паяжинната пелена, паякът се втурва сграбчва я и убива с ухапване. Ориентира се добре по вибрациите излъчвани от жертвата. По-малките насекоми се оплитат лесно в мрежата, по-едрите се опитват да избягат, но и те са бързо локализирани. Бързата ориентация се осъществява главно с помощта на слуховите космици (трихоботриите), които помагат и при определянето на разстоянието до жертвата. Бавно летящите насекоми също могат да бъдат атакувани, защото паякът реагира мигновено (около 160 мсек). При безпогрешното придвижване по мрежата важна роля играят и неговите очи. Паякът реагира главно на бледи и тъмни обекти. Освен това, предните средни очи могат да откриват петната от поляризирана светлина, което също помага при ориентацията. През „сватбения” период, който започва в средата на Юли, мъжкият потропва по мрежата на женската с педипалпите, за да съобщи за своето присъствие като „ухажор”. Ако женската е готова за копулация, остава тиха и кротка в своето убежище, където се извършва оплождането. Месец по-късно, през Август, женската прави голям бял пашкул. Вътрешността на пашкула (съдържа 50–130 яйца) е подсилена с напречни обръчи от паяжинни нишки. Стените на пашкула са изградени от по-дебели нишки, а отвън са оцветени камуфлажно, като шума. Малките паячета се излюпват през същата година и зимуват в гнездото; животът им се поддържа от яйчения жълтък съхранен в коремчето им - напускат убежището следващата пролет. Няма да е трудно да намерим лабиринтния паяк по време на бъдещите екскурзиите в природата през лятото на 2011. Гледайки напред ще го забележим да стои върху своята забележителна фуниевидна мрежа, готов за мълниеносна атака, когато някое насекомо попадне в полезрението му. Кристоф Хьорвег & Христо Делчев

Контакти България

Д-р Христо Делчев, Институт по зоология – БАН, бул. Цар Освободител 1, 1000 София, ел. Поща, e-mail: cdeltshevinstitutezoology.com

Evropský pavouk roku 2011

Pokoutník nálevkovitý – Agelena labyrinthica (Clerck, 1757) V roce 2008 se stal pavoukem roku pokoutník rodu Tegenaria (European Spider of the year 2008). Letošním pavoukem roku je další zástupce pokoutníků: pokoutník nálevkovitý (Agelena labyrinthica). Na světě žije přibližně 1100 druhů pokoutníků (čeleď Agelenidae). V Evropě se jich vyskytuje 180, v České republice 10. Důležitým znakem čeledi pokoutníkovitých je nápadný pár dvoučlánkových zadních snovacích bradavek. U pokoutníků rodu Agelena jsou tyto bradavky obzvláště nápadně prodloužené, jejich druhý článek je téměř dvakrát delší než článek první. Pro experty je dalším důležitým znakem čeledi pokoutníkovitých přítomnost alespoň čtyř tenkých senzorických chlupů (tzv. trichobotrií) na hřbetní straně chodidlového článku prvního páru nohou. Pokoutník nálevkovitý je poměrně velký pavouk, tělo samců bývá 8–12, samic 10–14 mm dlouhé. Hlavohruď pavouka je žlutohnědá, po stranách se dvěma širokými podélnými pruhy, které se směrem dopředu rychle zužují. Základní barvou zadečku je šedohnědá, uprostřed je šedý pruh po stranách s bílými “stříškami” připomínající páteř. Dospělí jedinci se obvykle nacházejí v červenci a srpnu. Pokoutník nálevkovitý obvykle žije na osluněných suchých biotopech s nízkou vegetací a vtroušenými keři, může však být nalezen i v lesích, na krajích cest či na suchých trávnících. V České republice je hojný a tak je snadné se s ním potkat. Pokoutník nálevkovitý vytváří své charakteristické sítě na trávě nebo jiné nízké vegetaci, vzácně na hustých keřích do 1 metru výšky. Nejnápadnější částí sítě je vodorovná plachetka ústící do rourky, která slouží jako úkryt nebo úniková cesta. Nad plachetkou jsou napnutá vlákna, do kterých hmyz naráží a padá na plachetku. Když na plachetku nějaký hmyz spadne, vyběhne na něj pokoutník ze svého rourkovitého úkrytu a jedovatě ho kousne. Signálem pro útok jsou pro něho vibrace přenášené plachetkou. Malou kořist, která nespadne na plachetku, ale zůstane uvízlá na vláknech pod ní, detekuje pavouk pomocí již zmíněných senzorických chlupů schopných zaznamenat záchvěvy vzduchu. Díky schopnosti bleskurychle reagovat (průměrně za 160 milisekund) je pavouk schopen zaútočit i na hmyz pomalu letící v okolí sítě. Pro orientaci na síti je pro něho důležitý zrak. Pokusy prokázaly, že je schopen reagovat na nápadně světlé nebo naopak tmavé objekty ve svém okolí. V orientaci mu navíc pomáhá schopnost jeho předních středních očí (pokoutník má celkem čtyři páry očí – dva páry předních a dva páry zadních) rozeznat rovinu polarizovaného slunečního světla. V době námluv, obvykle uprostřed července, sameček vyhledá síť samičky a vyťukává na ní svými makadly předem daný rytmus, který samičku upozorní na příchod nápadníka. Pokud se samička chce pářit, zůstane v klidu ve svém trubicovitém úkrytu, ve kterém taky později proběhne páření. V srpnu pak naklade vajíčka a uzavře je do velkého bílého pavučinového kokonu. Vnitřní část kokonu obsahuje 50–130 vajíček a má po krajích řadu rozbíhajících pásů vláken, kterými je připevněna k okrajům hnízda. Stěna kokonu je tvořena silnými vlákny a je dodatečně zamaskována opadem. Mláďata se z vajíček vylíhnou ve stejný rok a vyživovaná žloutkem, který se stal součástí jejich zadečku, přezimují v hnízdě. Hnízdo opouštějí mladí pavoučci na jaře. Při letní procházce přírodou v roce 2011 jistě na pokoutníka nálevkovitého, jak se schovává v trubicovitém úkrytu své nápadné plachetkovité sítě připraven bleskurychle zaútočit na kořist, narazíte. Christoph Hörweg & Milan Řezáč

Europäische Spinne des Jahres 2011

Die Gemeine Labyrinthspinne – Agelena labyrinthica (Clerck, 1757) Nachdem 2008 mit der Gattung Tegenaria zum ersten Mal eine Vertreterin der Trichternetzspinnen gekürt wurde (Europäische Spinne des Jahres 2008), ist nun auch im Jahre 2011 eine weitere Vertreterin dieser Familie zur Spinne des Jahres gewählt worden: Agelena abyrinthica, die Labyrinthspinne. Die Labyrinthspinne ist eine von 1146 bekannten Trichternetzspinnen (Familie Agelenidae) weltweit; in Europa kennt man 180, in Mitteleuropa ungefähr 30 Arten. Ein wichtiges Familienmerkmal sind die immer deutlich zweigliedrigen hinteren Spinnwarzen. Bei der Labyrinthspinne sind sie zudem stark verlängert - fast doppelt so lang wie das Grundglied. Für Spinnenkundler sind auch noch die mindestens 4 dorsalen Becherhaare (so genannte Trichobothrien) auf dem Endglied (Tarsus) des ersten Beinpaares ein wichtiges Unterscheidungsmerkmal zu anderen Familien. Im Größenvergleich mit anderen Spinnen könnte man Trichternetzspinnen als mittelgroß bezeichnen: das Männchen erreicht in der Regel 8-12, das Weibchen 10-14 mm Körperlänge. Der Vorderkörper ist gelbbraun und trägt auf der Oberseite zwei breite, dunkle Längsbinden, die sich nach vorne stark verschmälern. Die Grundfarbe des Hinterkörpers ist graubraun; über seine Rückenmitte verläuft ein graues Längsband mit einer Reihe weißer Winkelflecke – dadurch entsteht eine Art „Fischgrätenmuster“. Geschlechtsreife Tiere findet man vornehmlich im Juli und August. Die Labyrinthspinne bewohnt sonnige, trockene Orte mit niedriger Vegetation oder lockerem Gebüsch, kommt aber auch an Wald- und Wegrändern und ebenso auf Trockenrasen vor. In Mitteleuropa ist die Labyrinthspinne weit verbreitet und wird daher häufig gefunden. Die Trichterspinnen bauen charakteristische Netze; diese werden häufig zwischen Gras und niedrigen Sträuchern ausgespannt, meist dicht über dem Boden, seltener in bis zu 1m Höhe im Gebüsch. Eine ebene Netzfläche mündet trichterförmig in eine hinten offene Wohn- bzw. auch Fluchtröhre. Über diesem Netz erhebt sich zudem ein weiträumiges Raumnetz aus feinen Stolperfäden. Gerät ein Insekt auf die Netzdecke, eilt die Spinne aus der Röhrenmündung hervor, um es durch Bisse zu betäuben oder zu töten. Sie orientiert sich dabei an den von der Beute ausgehenden Schwingungen. Kleinere Insekten, die sich in den Labyrinthfäden oberhalb des Netzes verfangen, aber keinen Kontakt mit dem Netz selbst haben, können ebenso von der Spinne lokalisiert werden, und zwar mit Hilfe von Becherhaaren auf den Beinen, die gleichsam als Ferntastsinnesorgan fungieren. Vermutlich können sogar langsam fliegende Insekten ergriffen werden, da die Spinne eine sehr kurze Reaktionszeit (im Mittel 160msec) hat. Für die Orientierung im Netz haben auch die Augen eine große Bedeutung. Die Spinne richtet sich nach hellen oder dunklen, auffälligen Objekten in der Umgebung. Außerdem wird mit den vorderen Mittelaugen die Schwingungsebene des polarisierten Tageslichtes wahrgenommen und zur Richtungsweisung ausgenutzt. Zur Paarungszeit, meist Mitte Juli, beklopft das Männchen zunächst das Netz des Weibchens mit den Kieferfühlern (Pedipalpen), um sich als Geschlechtspartner erkennen zu geben. Ist das Weibchen paarungsbereit, verharrt es ruhig in der Gespinströhre, wo dann auch die Begattung stattfindet. Ungefähr einen Monat später, etwa Anfang bis Mitte August, fertigt das Weibchen seinen großen, weißen Eikokon. Der innere Kokon (die eigentliche Eikammer mit 50-130 Eiern) wird am Rand durch mehrere radiäre Seidenbänder gestrafft und an der Nestwand frei und elastisch aufgehängt. Die Wand des Einestes besteht aus einem dichten zähen Gewebe und wird zudem noch getarnt (z.B. mit Laub). Noch im selben Jahr schlüpfen die Jungspinnen und überwintern im Nest, wobei sie sich von dem im Hinterleib gespeicherten Dottervorrat ernähren. Die jungen Spinnen verlassen das schützende Einest erst im kommenden Frühjahr. Es wird nicht schwer fallen, bei einem Spaziergang im Sommer 2011, die Labyrinthspinne zu entdecken – lauernd in der Wohnröhre ihres faszinierenden Trichternetzes, mit geschickten schnellen Bewegungen die Beute überwältigend –  freuen wir uns gemeinsam über Ihre Anwesenheit! Christoph Hörweg

Kontakt Österreich und Deutschland

Mag. Christoph Hörweg, Naturhistorisches Museum Wien, 3. Zoologische Abteilung, Burgring 7, A-1010 Wien, Österreich e-Mail: christoph.hoerwegnhm-wien.ac.at

Årets edderkop i Europa 2011

Labyrintedderkoppen – Agelena labyrinthica (Clerck, 1757) Slægten Tegenaria (husedderkopperne) blev i 2008 kåret til Årets Edderkop i Europa (European Spider of the year 2008). Nu er turen kommet til endnu en art af samme familie, nemlig labyrintedderkoppen Agelena labyrinthica, der er valgt til Årets Edderkop i Europa for 2011. Labyrintedderkoppen er en ud af ca. 1100 arter af tragtspindere (familien Agelenidae) i verden. I Europa findes omkring 180 arter og i Danmark blot 6 arter. En vigtig karakter for alle familiens arter i forhold til andre edderkopper er, at det bageste par spindevorter er to-leddede og forlængede. Hos labyrintedderkoppen er de stærkt forlængede – med det ydre led næsten dobbelt så langt som det basale led. For edderkoppenørder kendetegnes familien yderligere ved at fodleddet (tarsus) på det forreste benpar har mindst 4 fine sansehår (såkaldte trichobothrier) på oversiden. Af størrelse ligger labyrintedderkoppen i den høje ende blandt de danske edderkopper: hannerne 8-12 mm, hunnerne 10-14 mm i kropslængde. Cephalothorax (der består af hoved og forkrop som er vokset sammen) er gul-brun og med to brede længdestriber som indsnævres fortil. Abdomens (bagkroppens) grundfarve er grå-brun; et længdegående gråt bånd med skrå hvide sidelinjer danner et sildebensmønster på oversiden. Voksne individer findes typisk i juli og august. Labyrintedderkoppen lever på tørre, solrige steder. Sydligere i Europa kan den også findes i skove og skovkanter, men i Danmark udelukkende i habitater med lav vegetation og sparsom buskbevoksning, dvs på heder og ikke for kraftigt græssede åbne områder. Den er almindelig og udbredt i Midteuropa, men forekommer mere pletvis i Danmark. Der findes ældre fund fra Nordsjælland, men i nyere tid er den kun fundet i Jylland samt på Fyn og Bornholm. Labyrintedderkoppen bygger det typiske tragtnet udspændt mellem græs og anden vegetation; sædvanligvis er det anbragt tæt over jorden, sjældnere op til en meter oppe i en busk. Spindet består af et stort tæpppe som løber ned i en rørformet tragt i den ene ende; her har edderkoppen sin retræte som den hurtigt vil løbe ned i hvis den forstyrres. Over tæppet er udspændt et tredimensionelt netværk af fine silketråde som vil standse flyvende insekter og få dem til at falde nedpå tæppet. Hvis et insekt lander på nettets tæppeflade farer edderkoppen frem fra retræten og dræber byttet med et bid fra de giftholdige kæber. Den orienterer sig mod byttet ved hjælp af de vibrationer som byttet skaber i nettet. Edderkoppen kan endog lokalisere bytte som er fanget i netværket over tæppet. Dette gøres ved hjælp af de før omtalte sansehår (trichobothrier). Selv langsomt flyvende insekter kan angribes. Edderkoppen har en reaktionstid på 160 msek, hvilket gør at kun de hurtigste insekter slipper fri. Også synet hjælper den til at orientere sig i nettet, idet den kan skelne lyse og mørke genstande i sine omgivelser. I forplantningsperioden (midten af juli) kommer hannerne til hunnernes spind, som de trommer på med deres pedipalper (arm-lignende munddele som også bærer hannens parringsorganer). Ved særlige trommemønstre signalerer de deres identitet og at de ikke er et bytte. Hvis hunnen er klar til parring forbliver hun roligt i sin retræte (hvis ikke vil hun angribe hannen); hannen kryber ned til hende i retræten og det er her parringen forgår. Ca. en måned senere (i august) bygger hunnen en stor hvid silkekonstruktion til æggene, udspændt i spindets tragt. Inderst i denne findes selve ægsækken med 50-130 æg. Omkring denne findes et labyrintagtig system af kamre eller gange adskilt af silkevægge. Det er denne rede for æggene som har givet edderkoppen sit navn. Den kan også være kamoufleret af f.eks. døde blade fra omgivelserne. Ungerne klækker af æggene allerede samme efterår, men de bliver i reden vinteren over og ernærer sig i denne periode udelukkende af æggets blommemasse. Om foråret forlader de så reden og må klare sig selv. Til trods for artens størrelse bliver de voksne allerede samme sommer, dvs. på blot 2-3 måneder. Labyrintedderkoppen er let genkendelig på sit spind, sin størrelse og farvetegning. Skulle man være så heldig at støde på den, vil man få sig en oplevelse hvis man tager sig tid til at iagttage den nærmere. Man kan prøve at kaste et insekt ind i spindet; det plejer at lokke edderkoppen frem så man kan studere dens adfærd nærmere. Christoph Hörweg & Søren Toft

Kontakt Danmark

Lektor Søren Toft, Biologisk Institut, Aarhus Universitet, Bygn. 1540, 8000 Århus C e-mail: soeren.toftbiology.au.dk

La araña europea del año 2011

La araña común del laberinto – Agelena labyrinthica (Clerck, 1757) Tras el precedente en 2008 de la elección del género Tegenaria como primer representante de las arañas de tela embudada (La araña europea del año 2008), se ha elegido para 2011 otro representante de esta familia: la araña del laberinto Agelena labyrinthica. La araña del laberinto es una de las aproximadamente 1100 arañas de tela embudada (Familia Agelenidae) que existen en el mundo. En Europa aparecen 180 especies, de las cuales unas 30 están presentes en Europa central y unas 35 en la península Ibérica. Un rasgo importante de esta familia es su prominente par de hileras posteriores, con dos segmentos. En la araña del laberinto son incluso más alargadas, con el segundo segmento casi dos veces más largo que el segmento basal. Para los expertos en arañas, también es un rasgo diferenciador con respecto a otras familias la presencia de al menos cuatro pelos sensoriales finos (los llamados tricobotrios) sobre el lado superior del último segmento, o tarso, del primer par de patas. En cuanto al tamaño corporal, las arañas de tela embudada pueden considerarse como moderadamente grandes: los machos alcanzan normalmente 8-12 mm de longitud y las hembras 10-14 mm. El cefalotórax es pardo-amarillento y posee dos bandas longitudinales anchas que se estrechan fuertemente en su parte anterior. El color básico del abdomen es pardo-grisáceo; a lo largo de su línea media aparece una banda longitudinal gris asociada a pares de "uves" blancas, que en conjunto crean una especie de patrón similar a una 'raspa' de pescado. Los individuos adultos aparecen generalmente en Julio y Agosto. La araña del laberinto habita lugares secos y soleados con vegetación baja y arbustos o matorrales dispersos. También aparece en bosques y en los linderos de caminos, así como en prados secos. En Europa central, la araña del laberinto está muy ampliamente distribuida y, por tanto, es fácil de encontrar. En España se ha citado en la mitad septentrional y en Granada, pero su distribución geográfica es mal conocida. La araña del laberinto construye telas características, con una tela tupida horizontal que en un extremo se inclina en un refugio tubular a modo de embudo. Sobre la superficie de la tela aparece una maraña tridimensional de seda fina para interceptar a las presas. Normalmente, las telas están próximas al suelo y rara vez hasta a 1 m de altura en arbustos. Si un insecto aterriza sobre la lámina horizontal, la araña se apresura a salir de su refugio y mata o reduce a la presa de un mordisco. La araña se orienta gracias a las vibraciones producidas por la presa. Los insectos de menor tamaño que quedan atrapados en la maraña existente sobre la lámina horizontal, pero no en contacto con dicha lámina, también pueden ser localizados por la araña, gracias a los tricobotrios, que funcionan como sistema sensorial a larga distancia. Posiblemente, la araña también puede atacar incluso insectos de vuelo lento, merced a su corto tiempo de reacción (unos 160 milisegundos). Para moverse por la tela, la vista también es importante. La araña reacciona a objetos claros y oscuros en su cercanía. Además, los ojos anteriores medios pueden detectar el plano de la luz polarizada, lo cual también ayuda en la orientación. Durante la muda, normalmente a mediados de Julio, el macho tamborilea sobre la tela de la hembra con sus pedipalpos con el fin de anunciarse como macho. Si la hembra está dispuesta a copular, permanece quieta en su refugio, donde tiene lugar el apareamiento. Aproximadamente un mes más tarde, de comienzos a finales de Agosto, la hembra produce un gran capullo blanco con los huevos. El capullo interno (la auténtica cámara con 30-150 huevos) se sostiene en los bordes con bandas radiales de seda y se une a los bordes del nido, donde cuelga libre y elástico. La pared del capullo de huevos consta de bandas gruesas de seda y se camufla con materiales diversos, como hojarasca. Las arañitas eclosionan ese mismo año y pasan el invierno en el nido, nutriéndose del vitelo del huevo ahora almacenado en su abdomen. Las arañas jóvenes abandonan la protección del nido en la primavera siguiente. No será difícil encontrarse arañas del laberinto durante cualquier paseo campestre en el verano de 2011; asomadas a la entrada del refugio de su fascinante tela embudada, listas para subyugar a sus presas con rápidos y hábiles movimientos... ¡Animamos a todos a descubrirlas! Christoph Hörweg & Marcos Méndez

Contacto España

Dr. Marcos Méndez, Área de Biodiversidad y Conservación, Universidad Rey Juan Carlos, c/ Tulipán s/n, E-28933 Móstoles (Madrid), España marcos.mendez(a)urjc.es

Eurooppalainen vuoden hämähäkki 2011

Niittysuppilohämähäkki – Agelena labyrinthica (Clerck, 1757) Hämähäkkisuku Tegenaria oli suppiloverkkohämähäkkien edustajana vuoden 2008 hämähäkkinä (Europpalainen vuoden hämähäkki 2008), ja nyt toine tämän heimon edustaja on valittu vuoden 2011 hämähäkiksi: niittysuppilohämähäkki Agelena labyrinthica. Niittysuppilohämähäkki on yksi noin 1100 maailmanlaajuisesti tunnetusta suppiloverkkohämäkkilajista (heimo Agelenidae). Heimoa kutsutaan  myös mattohämähäkeiksi. Euroopassa on 180 ja Keski-Euroopassa noin 30 lajia. Suomesta tunnetaan puolen tusinaa lajia, joista suurin osa elää ihmisen seuralaisina. Tärkeä tuntomerkki tälle heimolle ovat pitkät ulkonevat kaksijaokkeiset taaemmat kehruunystyparit. Niittysuppilohämähäkillä ne ovat vielä pidentyneet – niin että kehruunystyn ulompi jaoke on lähes kaksi kertaa tyvijaokkeen pituinen. Hämähäkkien tuntijoille vähintään neljän ohuen tuntokarvan (trichobothria) esiintyminen ensimmäisen raajaparin uloimman jaokkeen (tarsus) yläpinnalla on tärkeä ero muiden hämähäkkiheimojen edustajiin. Kooltaan suppilohämähäkit ovat keskikokoisia: koiraat saavuttavat tyypillisesti 8-12 mm ja naaraat 10-14 mm ruumiin pituuden. Eturuumis on kellanruskea ja sen yläpinnalla on kaksi leveää pituusjuovaa, jotka kapenevat selvästi etuosassaan. Takaruumiin perusväri on harmaanruskea, ja siinä on selän keskiviivassa harmaa pituusjuova, joka valkeine sivuhaaroineen muodostaa eräänlaisen ”kalanruotokuvion”. Aikuisia yksilöitä esiintyy yleensä heinä-elokuussa. Niittysuppilohämähäkki elää aurinkoisissa kuivissa elinympärístöissä, joissa on matalaa kasvillisuutta ja harvakseltaan varvikkoa tai pensaita. Sen voi löytää metsistä ja polkujen tai teiden varsilta kuten myös kuivilta niityiltä. Keski-Euroopassa laji on laajalle levinnyt ja siten helposti havaittava. Suomessa laji on harvinaisempi, ja se onkin luokiteltu meillä vaarantuneeksi (VU) lajiksi vuoden 2010 uhanalaisselvityksessä. Niittysuppilohämähäkkiä tavataan lähinnä Ahvenanmaalla ja Hankoniemellä. Niittysuppilohämähäkki kutoo lajityypillisiä pyyntiverkkojaan matalaan kasvillisuuteen, tavallisesti lähelle maanpintaa ja vain harvoin aina metrin korkeuteen asti pensaissa. Mattomaisesta verkosta johtaa suppilo putkimaiseen suojaan ja/tai pakoreittiin. Verkon pinnan yläpuolella on kolmiulotteinen ohuiden seittien verkosto lentävän saaliin pysäyttämiseksi. Kun hyönteinen laskeutuu verkon pinnalle, hämähäkki syöksyy suojastaan ja lamaannuttaa tai tappaa saaliinsa puremalla. Hämähäkki suunnistautuu saaliin luo sen aiheuttaman verkon värinän avulla. Hämähäkki paikallistaa myös pienemmät hyönteiset, jotka joutuvat verkon yläpuoliseen seittilabyrinttiin. Tämä tapahtuu tuntokarvojen (trichobothriat) avulla, ne toimivat aistineliminä myös pidemmillä etäisyyksillä. Niittysuppilohämähäkki pystynee nappaamaan hitaasti lentäviä hyönteisiä ilmastakin, koska sillä on erittäin nopea reaktioaika (keskimäärin 160 millisekuntia). Myös näkökyky on tärkeää sen liikkuessa verkossaan. Hämähäkki reagoi lähettyvillä oleviin selvästi vaaleisiin tai tummiin kohteisiin. Lisäksi etumaiset keskisilmät aistivat polarisoidun säteilyn tason, joka myös auttaa suunnistautumisessa. Paritteluaikana keski- tai loppukesällä koiras taputtaa naaraan verkkoa leukaraajoillaan (pedipalpit) ilmaistakseen itsensä mahdollisena parittelukumppanina. Jos naaras on siihen valmis, se pysyttelee rauhallisena suojassaan, jossa varsinainen parittelu tapahtuu. Noin kuukauden kuluttua naaras kutoo suurikokoisen vaalean munakotelon. Sisempi kotelo (varsinainen munakammio 50-130 munalle) on tuettu laidoiltaan lukuisilla risteävillä seittinauhoilla ja kiinnitetty ”pesän” reunoihin riippumaan vapaasti ja joustavasti. Munakotelon seinät ovat paksua seittikudelmaa ja lisäksi naamioitu esimerkiksi kasvien lehdillä. Hämähäkin poikaset kuoriutuvat samana vuonna ja talvehtivat pesässään eläen munansa ruskuaisella, joka on nyt varastoituneena niiden ruumiissa. Nuoret hämähäkit jättävät suojaavan pesänsä seuraavana keväänä. Etelämpänä Euroopassa on helppo löytää suppilohämähäkkejä maastokävelyllä kesällä 2011 – ne voi nähdä väijymässä suppiloverkkonsa suojuksessa valmiina lannistamaan saaliinsa nopein taitavin liikkein. Suomessa tämän kiehtovan hämähäkkilajin voi nähdä valitettavan harvoin. Christoph Hörweg & Seppo Koponen

Yhteydenotot Suomi

Seppo Koponen, Eläinmuseo, 20014 Turun yliopisto sepkopo(a)utu.fi

L'Araignée européenne de l'Année 2011

L’araignée labyrinthe - Agelena labyrinthica (Clerck, 1757) Le genre Tegenaria a d’abord été utilisé comme représentant des araignées à toile en entonnoir en 2008 (L'Araignée européenne de l'Année 2008) et pour 2011 un nouveau membre de la famille a été choisi: l’araignée labyrintheAgelena labyrinthica. L’araignée labyrinthe est une des 1146 araignées à toile en entonnoir (famille des Agelenidae) rencontrées dans le monde. En Europe il y en a 180 espèces et  en  Europe centrale environ 30. La paire de filières postérieures bisegmentées proéminentes est un caractère essentiel de la famille. Chez l’araignée labyrinthe, elles sont vraiment plus allongées – avec le second segment presque deux fois plus long que le basal. Pour les experts d’araignées la présence d’au moins quatre soies sensorielles fines (les fameuses trichobothries) sur la face supérieure du dernier segment, ou tarse, de la première paire de pattes constitue une différence importante avec d’autres familles. En termes de taille, les araignées à toile en entonnoir peuvent être considérées comme modérément grandes : les mâles atteignent 8-12mm et les femelles 10-14mm de longueur de corps. Le céphalothorax a une coloration jaune-brun et porte deux larges bandes longitudinales qui se rapprochent fortement vers l’avant. La couleur abdominale de base est gris-brun ; une ligne grise longitudinale associée à une paire de chevrons blancs borde la ligne médiane – créant une sorte de motif en « arête de poisson ». Les adultes sont typiquement rencontrés en juillet et août. L’araignée labyrinthe vit dans des habitats ensoleillés, secs, avec une végétation basse, des arbustes et des buissons. Elle peut également être trouvée dans les forêts et sur les bords de milieux comme des prairies sèches. En Europe centrale elle est largement distribuée et ainsi communément rencontrée. L’araignée labyrinthe construit des toiles caractéristiques, typiquement fractionnées entre végétation herbacée et basse, habituellement proches du sol et rarement plus hautes qu’ 1m environ dans les buissons. Une toile de surface plane fusionne en forme d’entonnoir vers une retraite tubulaire et/ou une issue de secours. Au-dessus de la toile en nappe, un réseau de soie fine en trois dimensions arrête les proies. Si un insecte se pose à la surface de la toile, l’araignée se précipite hors de sa retraite et le maîtrise ou le tue avec une morsure. Elle s’oriente grâce aux vibrations produites par la proie. Les petits insectes qui se coincent dans les filets du labyrinthe au dessus de la toile, mais qui ne sont pas en contact avec la surface même de la nappe, peuvent aussi être localisés par l’araignée. Cela se produit grâce aux trichobothries qui fonctionnent comme un système sensoriel à longue distance. Il est possible que les insectes à vol lent puissent être attaqués du fait du temps de réaction très rapide de l’araignée (en moyenne 160msec). Pour trouver son chemin à travers la toile, les yeux sont aussi importants. L’araignée réagit à des objets clairs ou foncés dans son voisinage. En outre, les yeux médians antérieurs peuvent détecter la lumière solaire polarisée ce qui l’aide également dans son orientation. Au cours de la période d’accouplement, typiquement à la mi-juillet, le mâle tapote sur la toile de la femelle avec ses pédipalpes pour se présenter comme un partenaire. Si la femelle est prête à la copulation elle reste tranquillement dans sa retraite, où le processus d’accouplement proprement dit a lieu. Environ un mois plus tard, de début à fin août, la femelle confectionne un grand sac à œufs blanchâtre. Le cocon intérieur (en fait la véritable chambre à œufs avec 50-130 œufs) est maintenu sur les bords avec de multiples bandes de soie rayonnantes et attaché sur les côtés du nid où il se bloque, libre et élastique. La paroi du sac à œufs comprend des brins de soie épaisse et est en outre bien camouflée (par exemple avec de la litière de feuilles). Les jeunes araignées éclosent dans la même année et passent l’hiver dans le nid, se nourrissant du vitellus stocké dans leur abdomen. Ils quittent la protection de ce cocon au printemps suivant. Il ne sera pas difficile de trouver l’araignée labyrinthe au cours d’une promenade dans le pays durant l’été 2011 – se cachant dans la retraite de sa fascinante toile en entonnoir prête à maîtriser une proie avec des mouvements rapides et habiles – et nous nous faisons une fête de la découvrir ensemble ! Christoph Hörweg & Christine Rollard

De Europese spin van het jaar 2011

De Gewone doolhofspin – Agelena labyrinthica (Clerck, 1757) Nadat in 2008 de huisspin was verkozen tot "Europese spin van het jaar" (http://www.arabel.ugent.be/nl.php?page=esy08), is voor 2011 uitzonderlijk terug een vertegenwoordiger van dezelfde familie (de Trechterspinnen) die eer te beurt gevallen: de Gewone doolhofspin (Agelena labyrinthica). De Gewone doolhofspin is één van de zowat 1100 trechterspinnen (familie Agelenidae) die wereldwijd bekend zijn. In Europa leven daarvan 180 soorten en in Midden-Europa is voorlopig een 30-tal soorten gevonden. Een belangrijk familie-kenmerk is het opvallende paar achterste spintepels, dat uit twee segmenten bestaat. Bij de Gewone doolhofspin zijn die extra lang (waarbij het tweede segment bijna tweemaal zo lang is als het basale segment). In termen van grootte kan de Gewone doolhofspin beschouwd worden als middelgroot: de mannetjes bereiken in de regel een lichaamslengte (poten niet meegerekend) tussen 8 en 10mm; vrouwtjes zijn met 9 tot 12mm wat groter. Het kopborststuk (=het voorste van de twee lichaamsdelen bij spinnen) is geelbruin met twee brede donkere lengtestrepen die naar voren toe sterk versmallen. De basiskleur van het achterlijf (=het achterste lichaamsdeel) is grijsbruin; over de rug, langs het midden lopen twee donkere lengtestrepen waartussen een lichter "visgraatpatroon" zichtbaar is. Onvolwassen individuen hebben een aanzienlijk andere kleur, waardoor ze voor vele natuurliefhebbers niet als Gewone doolhofspin herkend worden. Volwassen dieren worden voornamelijk gevonden in juli en augustus. De Gewone doolhofspin leeft van nature in zonnige, droge habitats met lage vegetatie en verspreide struiken. Ze kan ook gevonden worden in bossen en langs paden of in droog grasland, maar bij ons wordt ze ook algemeen aangetroffen in tuinen, waar ze vaak haar web maakt bovenop hagen (zie foto). In centraal Europa is de Gewone doolhofspin wijd verspreid en algemeen. De soort bouwt een karakteristiek web met drie opvallende onderdelen: (i) een horizontaal matachtig gedeelte, (ii) een trechter waarin de spin zich verschuilt en die langs onder geopend is, zodat ze bij gevaar langs daar kan ontsnappen en tot slot (iii) een driedimensionaal netwerk van kriskras gesponnen draden boven het matgedeelte. Aan die ingewikkelde structuur dankt de spin haar naam. De draden boven het matgedeelte dienen om vliegende insecten te onderscheppen. Wanneer die daar tegen vliegen, vallen ze op de horizontale constructie. Wanneer een insect op het web belandt, zal de spin doorgaans heel snel uit haar schuilplaats te voorschijn komen en het insect verdoven of doden via één of verschillende gifbeten. De spin oriënteert zich voor het vinden van de prooi op de trillingen die deze veroorzaakt in het web. Kleinere insecten die verstrikt raken in de draden boven het web, maar die niet op het matgedeelte vallen, worden door de spin gelocaliseerd via speciale bekerhaartjes (trichobothria), die tegelijk functioneren als een sensor-systeem. Mogelijk kunnen zelfs traag vliegende insecten gegrepen worden aangezien de spin een zeer korte reactietijd heeft (gemiddeld 160msec). Om de weg te vinden in haar doolhofweb, zijn ook de acht ogen van de spin belangrijk. Zij blijkt zich te richten op opvallende lichte of donkere objecten in haar omgeving. Daarnaast kunnen de voorste middenogen de vibraties van gepolariseerd zonlicht waarnemen, wat ook helpt bij de oriëntatie. Tijdens de paartijd, zo rond midden juli, tokkelt het mannetje met zijn tasters op het web van het vrouwtje om zijn bezoek aan te kondigen. Als het vrouwtje paringsbereid is, zal ze roerloos in haar schuilplaats blijven zitten. Daar vindt dan de eigenlijke paring plaats, die er voor ons mensen wat ingewikkeld uitziet. Ongeveer een maand later spint het vrouwtje een grote witte eicocon. De binnenste cocon (de eigenlijke eierkamer met 50 tot 130 eitjes) wordt opgespannen tussen verschillende zijden banden, die vastgemaakt zijn aan de wanden van het nest. Soms wordt de eicocon bekleed met bvb. plantenmateriaal voor camouflage. De jongen worden nog geboren in hetzelfde jaar en overwinteren in het nest. Zij voeden zich in die tijd met de eierdooier die in hun achterlijf is opgeslagen. De jonge spinnetjes verlaten de bescherming van het nest in de volgende lente. Het zal niet moeilijk zijn om de Gewone doolhofspin te vinden tijdens de zomer van 2011, ergens op een wandeling op het platteland of zelfs in de eigen tuin. Je zal de spin bij de ingang van haar trechtervormige schuilplaats zien zitten, geduldig wachtend op een prooi om deze snel en met virtuoze handigheid te overmeesteren. We kijken er met u naar uit om deze fascinerende spin terug te zien! Christoph Hörweg & Koen Van Keer

Contact België

Mark Alderweireldt, ondervoorzitter Belgische Arachnologische Vereniging ARABEL vzw. e-mail: mark.alderweireldtoost-vlaanderen.be

Aranha Europeia do Ano 2011

A aranha-de-labirinto – Agelena labyrinthica (Clerck, 1757) Após o género Tegenaria ter sido escolhido como representante da família Agelenidae em 2008, eis que esta família volta a estar representada em 2011 com a Aranha-de-labirinto, Agelena labyrinthica. Esta espécie é uma das cerca de 1100 conhecidas desta família distribuídas por todo o Mundo. Na Europa existem cerca de 180 espécies e em Portugal a família está representada por 27 espécies. Um caracter taxonómico importante desta família é o par de fieiras posteriores bem proeminentes e facilmente reconhecíveis. Na Aranha-de-labirinto, estas fieiras são particularmente longas. Em termos de tamanho, podemos considerá-la como uma aranha de tamanho médio com os machos a atingirem os 8 a 12 mm e as fêmeas 10 a 15 mm de comprimento total do corpo (patas excluídas). A carapaça é castanho-avermelhada escura, com duas bandas laterais largas e uma mediana de pubescência castanho-acinzentada clara. O abdómen é acinzentado, com duas faixas negras longitudinais mais fortes na parte anterior e várias linhas circunflexas, transversais mais claras. Face ventral amarelada com pubescência branca, vagamente bordeada de uma banda mais escura, muitas vezes, com pequenos pontos. As patas são castanhas com pubescência clara e algumas manchas dispersas mais escuras. Esta espécie constrói uma grande toalha branca e densa com uma zona em tubo construída entre arbustos (rente ao chão, raramente mais alta até 1m) e aberta em ambas as extremidades. No total, a teia pode rondar os 50 cm. Quando um insecto cai na zona da toalha, a aranha detecta-o pelas vibrações da teia e sai rapidamente do esconderijo tubular e ataca-o com as quelíceras arrastando-o para a entrada do tubo depois de dominado. A teia possui também uns fios dispersos por cima da toalha que servem como alarme para se esconder. Insectos mais pequenos que fiquem presos nestes fios, mesmo sem entrarem em contacto com a teia de captura, podem ser localizados pela aranha através das tricobótrias (pêlos muito finos ligados a terminais sensoriais e que captam pequenas vibrações) que funcionam como um sistema de detecção de longa distância. Os olhos desempenham também um papel importante para a orientação da aranha. Além de reagir a grandes objectos na vizinhança, a aranha consegue orientar-se através da luz polarizada do sol que capta com os olhos medianos anteriores. O acasalamento ocorre na teia da fêmea. Os machos procuram as fêmeas, e enviam sinais batendo na teia. A cópula realiza-se, normalmente, à entrada do esconderijo e dura cerca de 90 minutos, durante os quais a fêmea se mantém imóvel. No final, é frequente a fêmea perseguir o macho e tentar capturá-lo mas podem também coabitar na mesma teia durante algumas semanas. Para pôr os ovos, a fêmea constrói um grande ninho a mais de um metro do solo, em arbustos ou árvores. Este ninho é muito denso e possui uma estrutura interna em labirinto e frequentemente uma camuflagem externa de folhas. Os ovos (50 a 130), são postos aproximadamente um mês após a cópula numa ooteca de seda branca, suspensa dentro de uma câmara maior. É guardada pela fêmea até esta morrer. Quando as crias eclodem, em finais de Outono ou Inverno, permanecem no ninho até à Primavera, altura em que se dispersam em busca de novos locais para construirem as suas próprias teias. Não será difícil cruzarmo-nos com a Aranha-de-labirinto num passeio pelo campo no próximo Verão de 2011 e vê-la aguardando pacientemente à entrada da sua imponente teia de seda muito branca por alguma presa. Iremos certamente ter oportunidade de observar esta magnífica espécie de movimentos rápidos a alimentar-se e a reparar habilidosamente a teia. Esperemos ansiosamente para a descobrir! Christoph Hörweg & Ricardo Ramos da Silva

Contactos Portugal

Filipa Gouveia, afgouveia(a)ambiodiv.com Ricardo Silva, rsilva(a)circunforce.com

Europejski Pająk Roku 2011

Lejkowiec labiryntowy – Agelena labyrinthica (Clerck, 1757) Lejkowiec labiryntowy jest jednym z ponad pięciuset gatunków, reprezentujących rodzinę lejkowcowatych (Agelenidae). Ma ona światowy zasięg; z Europy znanych jest 180 gatunków, z czego około 30 stwierdzono w Europie Środkowej (w Polsce 10 gatunków). Lejkowcowate są pająkami znacznych rozmiarów o długich i smukłych odnóżach. Samce osiągają zwykle 8–12 mm, zaś samice 10–14 mm długości. Głowotułów jest żółto-brązowy lub szarobrązowy, z podłużnymi jasnymi pasami. Odwłok ma barwę szarobrązową z podłużnym środkowym wzorem jodełki. Dojrzałe płciowo osobniki można spotkać w lipcu - sierpniu. Ważną cechą diagnostyczną Agelenidae są kądziołki przędne: ich tylna para jest wydłużona, dwuczłonowa, przy czym segment końcowy jest prawie dwukrotnie dłuższy od nasadowego. Ponadto, Agelenidae mają co najmniej cztery delikatne włosy czuciowe (trichobotria) na górnej powierzchni stóp pierwszej pary nóg. Cecha ta widoczna jest przy użyciu mikroskopu. Lejkowiec labiryntowy żyje na nasłonecznionych, suchych łąkach, wrzosowiskach, murawach, hałdach, w świetlistych lasach i kamieniołomach; w miejscach porośniętych niską roślinnością zielną i rzadkimi krzewami. W Środkowej Europie i w Polsce jest pospolity i szeroko rozmieszczony. Agelena labyrinthica buduje bardzo charakterystyczne sieci, rozwieszone wśród traw i niskiej roślinności, zwykle nisko przy gruncie. Płachtowata płaszczyzna łowna przechodzi w lejek, a dalej w rurkę, stanowiącą miejsce ucieczki i czatownię. Ponad powierzchnią rozmieszczony jest labirynt delikatnych nici, nadających sieci trójwymiarowy charakter. Nici te służą do zatrzymywania przelatujących owadów. Gdy zdobycz upada lub ląduje na płaszczyźnie łownej, powoduje jej drgania. Docierają one do pająka, który wybiega z czatowni, chwyta i zabija ofiarę. Mniejsze owady zaplątują się w nici labiryntu ponad płaszczyzną łowną, ale i te pająk jest w stanie wykryć przy pomocy trichobotriów, które reagują na drgania powietrza. Pająk może także bezpośrednio zaatakować wolno przelatujące owady, gdyż jego czas reakcji (160 msek) jest bardzo krótki. Istotną rolę w orientacji odgrywają oczy. Pająk ma ich cztery pary; są zdolne do rozróżniania jasnych i ciemnych obiektów, a oczy przednie środkowe są dodatkowo wrażliwe na światło spolaryzowane. Na dietę lejkowca składają się głównie błonkówki, chrząszcze, pluskwiaki równoskrzydłe i szarańczaki. W sezonie rozrodczym, zwykle w połowie lipca, samiec szuka samicy. Gdy znajdzie jej sieć, uderza w nią nogogłaszczkami, powodując wibracje o charakterystycznej sile i częstotliwości. To dla samicy sygnał rozpoznawczy, zdradzający seksualne zamiary samca. Kopulacja odbywa się w czatowni. Mniej więcej miesiąc później samica buduje duży kokon, zawierający 50–130 jaj i zawiesza go w czatowni (lub w jej pobliżu), która pełnić będzie rolę „gniazda”. Ścianki kokonu są wzmocnione nićmi przędzy i zakamuflowane listkami i detritusem. Młode wykluwają się jesienią i zimują w gnieździe, korzystając z zapasów żółtka w odwłoku. Wiosną rozpraszają się i zaczynają samodzielne życie. Lejkowca labiryntowego łatwo znaleźć - zwłaszcza jego sieci. Można obserwować jego fascynujący sposób polowania i wywabiać go z czatowni powodując delikatne podrażnienia płaszczyzny łownej. To piękny gatunek – z pewnością zasługujący na bohatera roku 2011. Christoph Hörweg & Marek M. Żabka

Årets europeiska spindel 2011

Labyrintspindeln – Agelena labyrinthica (Clerck, 1757) År 2008 valdes husspindlarna, släktet Tegenaria, till årets europeiska spindlar. I år har ytterliggare en art av samma familj valts ut, nämligen den granna labyrintspindeln Agelena labyrinthica. Labyrintspindeln tillhör trattspindlarna (familjen Agelenidae) av vilka det finns ca 1100 kända arter i Världen. I Europe finns det ca 180 arter beskrivna, varav ett trettital i Centraleuropa och 6 i Sverige. De svenska arterna är förutom labyrintspindeln: större husspindel, Tegenaria atrica, mindre husspindel,Tegenaria domestica, luffarspindeln, Tegenaria agrestis, laduhusspindeln,Malthonica ferruginea och mindre trattspindeln, Textrix denticulata. En egenskap som är typisk för trattspindlarna är de två långa bakre spinnvårtorna som dessutom består av två segment. Hos de flesta andra spindlar är dessa kortare och med endast ett segment. Labyrintspindeln har ännu längre bakre spinnvårtor än de andra trattspindlarna. Det yttre segmentet är nästan dubbelt så långt som det inre.  En annan, men svårsedd, egenskap som är typisk för trattspindlarna och skiljer dem från andra spindlar är att de har minst fyra stycken tunna och mycket långa känselhår (trichobothria) på ovansidan av frambenens fot. Labyrintspindlarna är tämligen stora spindlar, honorna med en 10-14 mm och hanarna med en 8-12 mm lång kropp. Framkroppen är gulbrun och har två breda längsstrimmor som är närmare varandra framtill. Bakkroppens grundfärg är gråbrun, har ett grått längdband i mitten med på vardera sedan bakåtliggande ljusa linjer som ger ett fiskbensmönster. Honorna är vuxna under högsommaren, från midsommar till augusti. Hanarna lever kortare tid och ses mest i juli. Labyrintspindeln finns i större delen av Europa, från Medelhavsområdet norrut till ungefär 60:e breddgraden. Den finns också i stora delar av Asien. I Sverige finns labyrintspindeln bara i de södra delarna, från Skåne och norrut till södra Uppland. Den lever på torra och av solen uppvärmda ställen med låg och gles vegetation. I större delen av sitt utbredningsområde i Sverige så hittar man den mest i åt söder vända sand- och bergbranter. I allra sydligaste Sverige är den typisk för öppna hedar och på Öland och Gotland på alvarmark. Den kan också påträffas på torr mark i skogsbryn, framför allt i skogar med tall. Längre söderut i Europa finns den även i glesbevuxna, torra skogar. Carl Clerck beskrev arten och dess nät 1757. Då skrev han beskrivande (stavningen något moderniserad): ”Deras nät äro mest horisontella eller jämnt med marken löpande, av nog tät väv, med en lång tratt i ändan, i vilken de sitta och lura på rov. Vid nätets minsta vidrörande äro de som en blixt ute, att se vad som på färde är. De äro ganska skygga, och gömma sig, med en ogemen snällhet, inne i smygor för minsta skrämsel. När nätet bliver av gräs och örter skadat eller överväxt, så övergiver han de därför icke, utan lappar, utvidgar, och förtätar gillerväven uti makalösa och artiga virvlar, till tre a fyra fots höjd, att rov ej må tryta …”. Labyrintspindeln väver ett typiskt nät som är lätt att känna igen när man väl sett det några gånger. Precis som Carl Clerck skrev så går nätets mattformade del ut från ett gömsle och ut över öppen vegetation och är fästat till gräs, örter eller stenar. Nästan alltid ligger mattan nära marken, oftast bara några cm ovanför marken. Någon gång kan mattan finnas högre upp i buskar om dessa är tillräckligt täta för gömslet. Mattan övergår inåt i gömslet genom en tratt där spindeln ofta sitter, tittande ut och väntar på ett byte. Om man försiktigt petar på mattan kan man ibland få spindeln att rusa snabbt ut och försöka fånga det man rört den mattformade delen av mattan med. Ovanför mattan finns spinntrådar som fäster och även gör att byten ramlar ned på mattan. Tratten övergår inåt i ett rörformat gömsle som ofta delar upp sig. Förgreningen hjälper spindeln att komma undan om den behöver fly. Om en insekt landar på nätets matta så rusar spindeln snabbt ut från tratten och biter bytet som vanligtvis snabbt dör. Labyrintspindeln har en mycket snabb reaktionstid som har blivit uppmätt till i snitt 0,160 sekunder. Bytet är ofta fångat innan det ens har fattat faran. När bytet är fångat återvänder spindeln till gömslet med bytet som där sugs ut. Spindeln orienterar sig genom att känna varifrån som vibrationer i nätet orsakade av bytet kommer. Labyrintspindel kan t.o.m. känna av bytesdjur som finns på trådar i nätmattans kant. Detta gör den med hjälp av de långa, tunna känselhåren på fötterna som reagerar på små rörelser i nätet eller i luften. För att hitta i nätet är också synen viktig. Spindeln reagerar på föremål som är tydligt ljusare eller mörkare än omgivningen. De mittersta ögonen i den främre ögonraden kan märka skillnaden på ljusets polarisering vilket hjälper spindeln att orientera sig. Under parningsperioden, oftast i början av juli, så söker hanarna upp honornas mattformade nät. När de kommer till ett nät så slår de på nätet med sina palper för att locka honan till en herdestund. Om honan är intresserad så väntar hon stillsamt i sitt gömsle dit hanen efter ett tag vågar bege sig och där parningen äger rum. Efter parningen lämnar hanen honan och letar efter nya honor. I augusti lägger honan äggen i en stor vit kokong i en för detta ändamål gjord kammare i anslutning till gömslet. Kammaren har täta och vita väggar. Kammaren har ett antal gångar som en labyrint och som gett spindeln dess namn. I kokongen finns 50-130 ägg. Äggkokongen hålls uppe i kammaren av en mängd radiära breda spinntrådar som är elastiska. Den är ofta också kamouflerad med gamla blad eller något liknande. Honan vaktar äggkokongen tills hon dör. Ungarna kläcks samma år och övervintrar inuti äggsäcken. De lever på den näring som finns i en gulesäck i bakkroppen. De unga labyrintspindlarna lämnar sitt skydd nästa vår för att hitta sina egna platser att göra ett labyrintformat bo med en fångstmatta framför. När ni ser en labyrintspindel sitter den ofta i mynningen av sitt nät och väntar på ett byte, en fluga, en gräshoppa eller annan insekt, beredd att snabbt övermanna bytet genom att snabbt springa ut på sin dubbla matta och med några snabba rörelser fånga bytet. De kommer att bli spännande att undersöka labyrintspindeln och dess näste! Christoph Hörweg & Lars J. Jonsson

Kontakt Sverige

Lars J. Jonsson, Högskolan Kristianstad, 291 88 Kristianstad lars.jonsson(a)hkr.se

Evropski pauk godine za 2011

Običan lavirintski pauk – Agelena labyrinthica (Clerck, 1757) Posle roda Tegenaria koji prvi put bio uzet kao predstavnik paukova levkastih mreža za pauka godine 2008. (Evropski pauk godine za 2008), još jedan predstavnik ove familije izabran je za 2011. : lavirintski pauk Agelena labirinthica Ovaj lavirintski pauk je jedan od 1100 vrsta paukova levkastih mreža (familija Agelenidae) poznatih širom sveta. U celoj Evropi živi 180 vrsta, dok ih je u centralnoj Evropi oko 30. Važan karakter familije je izražen par dvosegmentnih zadnjih paučinastih bradavica. Kod lavirintskog pauka one su veoma izdužene – sa drugim segmentom skoro dva puta dužim od bazalnog segmenta. Za vrsne poznavaoce paukova, prisustvo najmanje četiri fine, senzorne dlake (tako zvane trihobotrije) na gornjoj strani poslednjeg segmenta, tj. tarzusa prvog para nogu, su važne odlike koje ih odvajaju od drugih familija. Što se tiče veličine, paukovi levkastih mreža mogu se smatrati umereno velikim: mužjak obično dostiže dužinu tela od 8 – 12, a ženka 10 – 14 mm. Glavenogrudni region (cefalotoraksa) je žuto-braon boje i nosi dve, široke uzdužne trake, koje se oštro sužavaju na pročelju. Osnovna boja stomaka (abdomena) je sivo–braon; sredinom se proteže siva uzdužna linija udružena sa parovima kratkih belih linija, formirajući šaru nalik na riblju kost. Odrasle jedinke se uglavnom mogu pronaći u julu i avgustu. Lavirintski pauk živi na sunčanim, suvim staništima sa niskom vegetacijom i retkim žbunjem i grmljem. Može takodje da se nadje u šumama i rubovima staza, kao i suvim pašnjacima. U centralnoj Evropi ovaj pauk je široko rasprostranjen i prema tome često se može sresti. Ova vrsta pauka gradi karakterističnu mrežu, tipično razapetu medju travom i niskom vegetacijom; obično blizu zemlje, a retko u žbunju podignutu do otprilike 1m. Ravna površina mreže stapa se sa levkastim ulazom tubularnog skloništa i/ili puta za beg. Iznad ravne površine nalazi se trodimenzionalna mreža od fine paučine za zaustavljanje plena. Ako insekt sleti na površinu mreže, pauk istrči iz skloništa, savlada ga ili ubije ujedom. Sebe usmerava na osnovu vibracija koje proizvidi plen. Manje insekte koji se uhvate u lavirinstke niti iznad mreže, koje inače nisu u vezi sa samom ravnom površinom mreže, pauk takodje može lokalizovati. Tome potpomažu trihobotrije, koje funkcionišu i kao daljinski senzorni sistem. Postoji mogućnost čak da budu napadnuti i sporoleteći insekti pošto pauk ima veoma kratko refleksno vreme (u proseku 160 msec). Za snalaženje na mreži oči su takodje neophodne. Pauk reaguje na jasne svetle ili tamne objekte u svojoj blizini. Osim toga, prednje srednje oči mogu da detektuju linearno polarizovanu sunčevu svetlost, koja im takodje pomaže u orjentaciji. Za vreme perioda parenja, obično sredinom jula, mužjak lupka svojim pedipalpima o mrežu ženke sa željom da se najavi kao potencijalni djuvegija. Ako je ženka spremna da se pari, ona ostaje mirna u svom skloništu, gde se sam čin parenja i desi. Posle mesec dana, početkom ili krajem avgusta, ženka formira veliku belu vreću za jaja. Unutrašnji kokon (prava komora za jaja sa od 50 do 130 jaja) obezbedjenja je na ivicama višestrukim radijalnim trakama svile i okačen blizu ivice gnezda da slobodno visi. Zid vreće za jaja uključuje tanke strukove svile i dodatno je kamufliran (na primer lišćem i grančicama). Mladi se izlegu iste godine i prezime u gnezdu; hraneći se žumancetom jajeta koje je sada nalazi na njihovom stomaku. Podmladak napušta sigurnost gnezda sledećeg proleća. Ne bi trebalo da bude teško pronaći lavirintskog pauka tokom šetnje po prirodi na leto 2011 – kako vreba iz svog skloništa, fascinantne levkaste mreže, spremnog da nadjača plen svojim brzim, veštim pokretima – i radovaćemo se zajedno tom otkriću. Christoph Hörweg & Gordana Grbić