Årets spindel 2018
Fettspindeln – Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758)
Fettspindeln, Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758), tillhör spindelfamiljen klotspindlar (Theridiidae). Det finns nästan 2500 arter av klotspindlar beskrivna i världen av vilka 228 har hittats i Europa. Släktet Steatoda har 13 arter i Europa, varav fyra finns i Norden.
Fettspindeln har påträffats i alla europeiska länder. I Mellaneuropa finns den från låglandet och upp till ca 800 m.ö.h, med enstaka fynd ännu högre. I Sverige finns den upp till fjällkedjan. Antalet fynd i de inre av Lappland, i skogslandet är få, men beror kanske på att få rapporterat där.
Den är vanlig på byggnader, både på utsidan och inuti svalare delar. Tittar man i fönsterkarmar på utsidan hittar man ofta dess nät. Den är tåligare än de flesta spindlar och kan klara sig länge i torra och uppvärmda utrymmen, på ställen där de flesta andra spindlar inte klarar sig. I källare, garage, stall och uthus är den vanlig. Den finns även utomhus, även i tämligen kyligt klimat. Kyla tål den bra. Särskilt ofta hittar man den under bark, men också under stenar i murar, i lådor, i kaninhålor och andra mörka ställen. I större delen av sitt utbredningsområde är fettspindeln vanlig och den anses inte hotad någonstans.
Kroppslängden är 4,5-7 mm hos honan och 4-5,5 mm hos hanen. Kroppen och särskilt den stora bakkroppen är glansig vilket säkert gett upphov till dess svenska namn. På tyska kallas den Fettspinne, på engelska Rabbit Hutch Spider (eller ibland det mindre bra namnet false widow på grund av ett avlägset släktskap med svarta änkan och andra arter i släktet Latrodectus). Framkroppens grundfärg är brun till brunsvart. Bakkroppen är brun, med mörkare brun färg mot kanten. Ofta finns en ljusare small mittrand och ett brett ljust band framtill på bakkroppen. På bakkroppen syns några stycken mörka punkter. De är muskelfästen. Av dessa såg Linné bara de två största och gav därför arten artepitetet bipunctata. Benen är rödbruna med mörkare ringar.
Fettspindeln, liksom andra klotspindlar, bygger ett tredimensionellt nät. Oftast är nätet byggt i ett hörn. Från ett mindre tydligt mer eller mindre hängande horisontellt nät utgår vertikala trådar nedåt och uppåt, och några trådar som går ut från den glesa matten. Fångsttrådarna är de som hänger rakt nedåt. Dessa sitter fast mot underlaget och har längst ned limdroppar som bytesdjuren fastnar i. Limdroppar saknas hos de andra trådarna i nätet. När en myra, någon annan insekt eller annat litet småkryp fastnar i en eller flera trådar med limdroppar så kommer fettspindeln snabbt fram från sitt gömsle och biter bytet och sprutar in sitt gift. Fettspindlar väljer om det går att bo i springor i närheten av ett ställe som är lämpligt för den att göra sitt nät. Nätet är normalt anlagt så att inte så mycket regn faller på den, även utomhus gärna på ett torrt ställe. Fettspindeln kan inte bara fånga insekter mindre än den själv är utan även byten som är betydligt större. Den fångar inte bara lättfångade byten utan även besvärliga byten som kan försvara sig själva. Myror och andra spindlar fastnar ofta i dess nät och blir byten.
Ungar och vuxna honor av fettspindeln finner man året runt. Hanar brukar man dock mest finna i juni-oktober, vilket också är den huvudsakliga parningssäsongen. Även på våren finns hanar och kan parning ske. Hanarna uppvaktar honorna genom att göra ljud med hjälp av ett antal taggar som sitter som en hästsko framtill på bakkroppen mot två räfflade cirklar baktill på framkroppen. Ljudet är fullt hörbart för andra fettspindlar. Det lär inte vara hörbart för oss, även om en del människor påstår att de har hört det. Det har beskrivits som ett klickande ljud. Ljudfrekvensen är variabel, men ligger nära 1000 Hz. Med dessa ljud lockar hanen fram honan från sitt gömsle. Han kan spela i timmar, vanligt är i hela 6-8 timmar, innan han lyckats locka fram honan till parning. Vid parningen sitter de vända mot varandra i en vinkel och med buksidan uppåt. Hanen för in sitt ena parningsorgan, sin ena pedipalp, i honans epigyn. Parningen kan pågå i någon timma. Därefter bryter han, lämnar henne, spelar ett tag och parar sig igen med den andra pedipalpen. Efter parningen lämnar hanen honan. Honan visar ingen aggressivitet mot hanen utan låter honom avlägsna sig. Honan lägger efter en tid 100-150 ljusröda ägg i en gulvit äggkokong. Den hängs upp av honan i nätet i närheten av där hon brukar vara.
Fettspindeln, Steatoda bipunctata, kan möjligen blandas ihop med andra arter i släktet. Alla de övriga arterna i släktet Steatoda är mer sällsynta i Sverige. Den ljusare Steatoda castanea, kastanjespindeln, finns sällsynt i de östra delarna av Sverige. Den lever i liknande miljöer men kräver kraftigare uppvärmning och hittas på ställen som blir ordentligt uppvärmda av solen. Längre österut blir den vanligare. Den större och mörkare Steatoda grossa, husvaxspindeln, är däremot västlig och hittas ibland i byggnader på Västkusten. Steatoda albomaculata, fläckvaxspindeln, är vackert mönstrad med ljusa fläckar på bakkroppen. Den hittar man utomhus på sandiga eller steniga, torra och öppna marker som har fläckar utan vegetation. Den vackra och förhållandevis stora mediterreana arten Steatoda paykulliana kommer ibland in i landet med frukt och annat, och hittas då oftast bland frukt i livsmedelsbutiker. Den kan inte överleva i Sverige. Av den i Mellaneuropa inte helt ovanliga inomhusarten Steatoda triangulosa finns i Sverige bara ett tillfälligt fynd från Palmhuset i Göteborg. Det är en art som vi kan förvänta oss kommer att invandra till Sverige.
Fettspindeln är inte giftig för människan även om de är släkt med svarta änkan, medelhavsänkan och andra klotspindlar i släktet Latrodectus. Tyvärr tror ibland en del människor, både i Sverige och i andra länder, att de hittat en ”änka” av släktet Latrodectus när de hittat en fettspindel.
Varför valdes fettspindeln till årets europeiska spindel? Den valdes därför att den är en art som många träffar på då den är vanlig inomhus och på utsidan av fönster. Den är också en art som man ganska lätt lär sig känna igen. Den har också flera intressanta beteenden som hanarnas uppvaktningsspelande och fångstnäten. Trots att fettspindeln är relativt väl undersökt finns mer att lära än vad vi vet om dess liv och beteenden.
Genom att välja Årets spindel så hoppas vi på att få positiv uppmärksamhet för en grupp som inte är så populär hos alla. Vi hoppas också att få ny information om fettspindeln, bl.a. om dess utbredning, men bl.a. också om beteenden och bytesval. Rapportera gärna in fynd på Artportalen (www.artportalen.se).
Årets europeiska spindel väljs ut av 83 araknologer från 26 europeiska länder. Detta koordineras av Wiens Naturhistoriska museum tillsammans med Arachnologischen Gesellschaft (AraGes) och European Society of Arachnology (ESA).
Christoph Hörweg & Lars J. Jonsson
